krönika
Måns Wadensjö om att skriva: stort och meningsfullt eller ödsligt och tomt
KRÖNIKA. Det kan hända att man sitter och arbetar på någonting i flera månader eller år, utan att veta om någon annan kommer att se det. Någonsin.
Annons
Jag har i mina krönikor under våren försökt beskriva arbetssituationen på ett par av de yrken jag har haft. Det har varit roligt – men ett yrke har jag undvikit att skriva om: det som skönlitterär författare.
Det finns förstås anledningar till det. Dels är det redan gjort – ”författare” är det mest överrepresenterade yrket i litteraturen, och på det sättet är vi väl som folk är mest: Vi pratar gärna om oss själva, och har vi väl börjat går det inte att få stopp på oss.
... en smula för privat, nästan intimt på ett lite läskigt sätt ...
Men det beror också på att det för mig alltid har varit lättare att skriva om det man gör ute i världen med andra människor, än om det man ägnar sig åt när man är ensam med sig själv. Det blir lätt en smula för privat, nästan intimt på ett lite läskigt sätt.
Att skriva böcker är nämligen framförallt två saker: Ensamt, och väldigt tidskrävande. Det kan hända att man sitter och arbetar på någonting i flera månader eller år, utan att veta om någon annan kommer att se det. Någonsin.
Det kräver förstås en del beslutsamhet, och en hel del rutiner. Med tiden utvecklar man vissa metoder och vanor, som är så konstiga att man inte gärna avslöjar dem för någon annan.
Så börjar jag sedan flera år varje arbetsdag med att promenera exakt samma väg runt parken där jag bor – det tar en kvart, och i mitt huvud har jag döpt sträckan till ”Arbetslinjen.”
Lite gör jag det för att väcka kroppen och huvudet – men också för att det ska kännas som om jag faktiskt går hemifrån, och sedan kommer till en arbetsplats fast jag sätter mig vid samma köksbord som jag nyss åt frukostgröten vid.
Sedan börjar arbetet, och jag önskar förstås att jag kunnat göra som Witold Gombrowicz, som på ett ungefär sa att skrivandet börjar med inträdet i en magisk värld. Men det kan jag inte. Min värld är inte särskilt magisk, utan består mest av stycken och bitar av sådant jag sett, hört och läst under det senaste dygnet, och som av någon anledning fastnat på flugpapperet inne i mitt huvud.
Allt detta börjar jag med att skriva ner – för hand om det är nytt och intressant, eller på datorn om det redan håller på att bli klart.
... jag muttrar, sjunger, sliter ut böcker ur bokhyllan, tar en bit choklad ...
Därefter är det i princip fri jakt: Allt som rör sig i huvudet och ens liknar en tanke ska skrivas ned, och om den känns viktig släpper jag inte taget om den förrän jag har kommit så nära att formulera den som det bara är möjligt.
I den kampen är alla medel tillåtna – jag muttrar, sjunger, sliter ut böcker ur bokhyllan, tar en bit choklad, frågar en vän och försöker till varje pris tubba och manipulera mig själv till att skriva något som är bra.
Ibland lyckas det, och då känns det som om världen har blivit stor, meningsfull och hel. Ibland lyckas det inte, och då känns det som om den har blivit väldigt ödslig och tom.
Efteråt går jag ut på promenad igen, och det är tur att jag bor intill ett stort skogsområde, för vid det laget har strömmen av ord i mitt huvud vuxit sig så stark att jag ofrivilligt säger en del av dem högt, rakt ut.
Om detta verkligen är hälsosamt? Det vet jag inte, lika lite som jag vet om det är ett särskilt effektivt sätt att arbeta på. Men det är nu en gång det sätt som jag lärt mig att göra det på, och jag har inget annat.
Det låter kanske en smula dystert, och det är det ibland. Då och då får jag liksom syn på mig själv utifrån och tänker: ”Men vad håller han på med egentligen? Varför går han inte bara ut i solskenet och gör något meningsfullt eller trevligt i stället?
Det hade jag gärna gjort, om jag bara hade vetat vad det var. Men detta är nu en gång det som – som man säger på norska – ”gir mening” för mig, och dagen därpå går jag upp, kokar gröt och promenerar ut på arbetslinjen igen. Sedan sätter jag mig vid köksbordet, och tänker att jag kanske just idag kommer att hitta de där orden som låter mig komma in i en värld som faktiskt är ganska magisk trots allt.
