Måns Wadensjö: Enkla jobb
passar i litteraturen

Den här våren leder jag en studiecirkel som handlar om att skriva om arbete och om vardag. Det är ett ämne som är klurigare än det låter, för ibland får jag känslan av att människor tycker att vardagen och litteraturen inte riktigt hör ihop.

Till böcker – och kanske också till tv-serier, filmer och annan fiktion – söker sig många just för att komma undan vardagen, inte för att fördjupa sig i den hos någon som lever ett liv inte helt olikt ens eget.

I fiktionen serveras starka berättelser med renodlade karaktärer och ett tydligt narrativ – där finns det alltid någonting att hoppas på, någonting som står på spel, och kanske till och med en urskiljbar konflikt mellan gott och ont.

Så ser vardagen för de allra flesta av oss väldigt sällan ut. Om en vanlig arbetsdag har en berättelse, så är den full av stickspår och återvändsgränder som inte ledde en någonstans, och det vore inte lätt att säga vem som är en huvudrollsinnehavare och vem som bara är en bifigur.

De allra flesta yrken ligger långt ifrån en kamp mellan gott och ont, och ofta är det inte ens klart för oss själva vad vi känner inför det som händer runtomkring oss; för det allra mesta rör vi oss väl i vad T.S. Eliot i Thomas Warburtons översättning kallar för ”den allmänna röran av ens känslors ovisshet, känslopatruller utan disciplin.”

Det är enbart vid sällsynta tillfällen vi får känslan av att någonting faktiskt står på spel, och att det som händer just nu kommer att få en avgörande betydelse för det som kommer sen.

Det skulle knappast ha kunnat vara annorlunda, och i alla fall jag hade nog inte ens velat ha det så. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det vi upplever på våra arbeten väcker starka känslor – och när den första träffen på studiecirkeln pågått en stund hade vi tillsammans skrivit två ord på den vita tavlan. Det ena var ”Ilska”, och det andra var ”Kärlek.”

Båda dessa känslor finns alltid med i våra arbeten – det kan vara ilskan över att inte få de förutsättningar man behöver för att utföra sina uppgifter eller över ojämlika löner. Det kan också vara kärleken till en viss arbetsuppgift eller till de kollegor man utför den tillsammans med – men det är starka känslor, och de går inte att komma undan.

De kommer kanske sällan till uttryck utanför slutna sammanhang eller hemmets väggar – men våra arbetsplatser är så viktiga för oss, att det som sker där aldrig kommer att lämna oss oberörda.

För den som har arbetat inom vården eller med barn och unga är det knappast någon överraskning. På skolor och på sjukhus sker livsavgörande händelser precis varje dag. Det är bara det att det väldigt sällan syns för någon annan än den som är där.v

Men jag skulle faktiskt säga att någonting betydelsefullt står på spel även för den som har ett mindre ansvarstyngt arbete än så – säg, i en butikskassa eller på ett museum, för att ta exempel hämtade från mitt eget liv.

Jag vet nämligen att man kan sitta där och utföra sina uppgifter, och under tiden känna såväl en ordlös förtvivlan över att behöva vara där i en timme till, som en lika ordlös och meningslös glädje över att vara just där, just då.

Och om inte det är ett ämne för litteratur, då vet jag faktiskt inte riktigt vad vi ska ha litteraturen till.

Visst är det fint med stora berättelser om viktiga händelser – men de allra flesta av oss lever liv som är både vardagliga och rätt små. Det hindrar inte att de saker som sker i dem kan vara väldigt stora – ja, helt avgörande – för oss ändå.

Det som står på spel i vår vardag är nämligen aldrig bara våra arbetsuppgifter eller vår ersättning. Det är också en väsentlig del av dem vi uppfattar oss själva som, och en stor del av den tid på den här jorden som är vår.

Allt den som skriver behöver göra, är att hitta de rätta orden att uttrycka det med.