Hanne Kjöller: Varför skulle Löfving
ha haft extra stöd?

"Var det utredaren Rune Viksten som var skurken eller var det rikspolischefen Anders Thornberg?"

Nyheten att den biträdande rikspolischefen Mats Löfving hittats död förändrades den pågående debatten om polismyndigheten i ett slag. Jag, som bevakat polisen länge och skrivit en bok om en repressiv tystnadskultur inom myndigheten, fick ingen möjlighet att sätta det som hänt inom den högsta ledningen i ett större verksamhetsperspektiv. Så länge det inte gick att runda Mats Löfvings, Linda Staafs och Anders Thornbergs agerande – förhindrade anständigheten att jag skrev alls.

Men hur debatten sedan kantrade, när en ny jakt på syndabocken drog igång, är också intressant. Efter en stunds letande – var det utredaren Rune Viksten som var skurken eller var det rikspolischefen Anders Thornberg? – verkade de flesta till sist orientera sig mot den senare. I nollvisionernas värld måste det nämligen finnas någon som är skyldig när en människa dör.

Nu är jag förvisso varken arbetsmiljöjurist, facklig företrädare, anhörig eller arbetskamrat. Men när jag hör de som har dessa funktioner och roller uttala sig om vad som borde gjorts blir jag fundersam. I stället för att peta i det såriga fallet vill jag lyfta några principiella, teoretiska resonemang om arbetsgivaransvar. Så jag ber er betrakta kommande hypotetiska exempel som just hypotetiska och inte som liknelser eller metaforer.

Låt säga att en socialsekreterare hotas, trakasseras eller förföljs för att hon – korrekt och lagenligt – nekat en individ försörjningsstöd eller varit med om att omhänderta ett barn. Låt oss vidare anta att den eller de direkt berörda samlar ihop vänner och familj för att hota henne. Nog framstår det som självklart att hon har rätt till både stöd och skydd från sin arbetsgivare.

Men låt säga att hon istället beviljat försörjningsstöd till familjemedlemmar som inte haft rätt till det, att hon stulit saker från sin arbetsplats eller ljugit för sina chefer. Hade det då varit lika självklart att arbetsgivaren skulle erbjuda samtalsstöd och krishantering i väntan på ett eventuellt åtal och omplacering alternativt avsked?

Jag betvivlar inte att det är oerhört stressande att bli ertappad som en tjuv, bedragare eller lögnare. Kanske till och med mer stressande än att bli jagad för att man fattat ett impopulärt – men korrekt – beslut. Men hur kan det vara arbetsgivaren som ansvarar för måendet hos en anställd som tagit stora risker, spelat högt och sedan förlorat?

En som gjorde just detta var statsministerns statssekreterare PM Nilsson. Han fiskade ål illegalt, blev ertappad av en kontrollant från Havs- och vattenmyndigheten och svarade med att ljuga. Ljög gjorde han även när polisen senare kontaktade honom. Att han några dagar efteråt ändrade sig och erkände att han ljugit samt att detta var fel, fick ingalunda kritiken att tystna. Historien blev så belastande för statsministern att statssekreteraren valde att säga upp sig.

De som pratar nu, och som till och med anmäler Löfvings dödsfall till diverse instanser, var fanns de då? Varför var det ingen som då lyfte frågan om statssekreteraren erbjudits tillräckligt med stöd av regeringskansliet? Och varför var det ingen av dem som är kritiska nu, som var kritiska innan Mats Löfving hittades död?

Måns Wadensjö: "Ett jobb är nämligen aldrig bara ett jobb"

Hanne Kjöller: Detaljer som styr vården - bajsvanor, hemsituation, syn, religion ...