KRÖNIKA
Måns Wadensjö: "Ett jobb är nämligen aldrig bara ett jobb"
Annons
KRÖNIKA. Måns Wadensjö om hur han bytt sitt jobb på Systembolaget till en tjänst på ett museum - med blandade känslor.
I min förra krönika här skrev jag om att ha flera olika jobb, och hur jag själv under de senaste åren har arbetat deltid som skribent och deltid på en Systembolagsbutik.
Bara några dagar senare fick jag anledning att räkna efter exakt hur många år det var – de var sju, och jag räknade dem eftersom jag hade sagt upp mig för att börja på ett nytt extrajobb.
Sju år är en lång tid i varje människas liv, och det var svårt att inte tänka på det när jag häromdagen gick ner för spiraltrappan till omklädningsrummet för att göra mitt allra sista pass.
Klockan hade inte slagit sju, det var fortfarande mörkt ute och de flesta av oss hade jobbat stängning kvällen innan. ”Fy fan, så var man här igen”, var det en som sa medan han knäppte kardborrbanden på sina tofflor med stålhätta. ”Men,” fortsatte han, ”en kaffe, en snus och lite musik på det, så är man på gång igen.”
Så gick vi upp, satte på en spellista i butikens högtalare och började flytta kartonger med vinflaskor från lagerpallarna till deras hyllplatser igen. Timmarna före öppning går långsamt och fort på en och samma gång, men även om de ibland är svåra att komma upp till är det dem jag alltid har tyckt om allra mest; då har vi butiken för oss själva, och behöver inte dela den med någon som inte jobbar där.
Redan dagen därpå satt jag i lunchrummet på mitt nya jobb – det är på ett museum – och gjorde mitt bästa för att följa samtalet om de olika matlådorna, och om man borde gå på lunchpromenad för att sträcka på ryggen och få lite sol.
Som ny hade jag ingenting att tillägga, och mitt huvud gick mest fram och tillbaka som om jag följde en tennismatch – men här ska jag vara helt ärlig och säga att jag undrade vad jag egentligen har gett mig in på.
Kommer jag klara av att efter sju år på ett och samma ställe anpassa mig till en ny arbetsplats, till den kultur och till de myriader av oskrivna regler som gäller där?
Det kan jag förstås fortfarande inte vara helt säker på – men det finns en tröst i att åtminstone andra människor byter jobb mest hela tiden utan att det verkar alltför svårt, och i att det aldrig dröjer länge innan nya vanor slår rot.
Det är ju bara för den som är ny på en plats som det är omöjligt att värdera hur pass vanlig en händelse är, och som allt man är med om tycks både svårtolkat och betydelsefullt. Med tiden vänjer man sig vid allt, och kommer att lämna sitt eget lilla bidrag till vad som är en arbetsplats oskrivna regler och interna kultur.
Så blev det när jag en gång i tiden började arbeta i butiken, och så kommer det säkert att bli på muséet också – men just nu tänker jag mest på vad man lämnar och på vad som faktiskt går förlorat när man efter en lång tid lämnar en arbetsplats.
Ett jobb är nämligen aldrig bara ett jobb. Visst – vi kanske aldrig skulle gå dit om vi inte var tvungna att tjäna ihop till maten och hyran, men det måste vi ju.
Vi måste gå dit så ofta och stanna så länge att de allra flesta av oss tillbringar en större del av vår vakna tid tillsammans med våra kollegor än med några andra av de människor vi känner.
Sådant sätter spår, och precis som vi är med och formar våra arbetsplatser är de med och formar oss. Det sker på både gott och ont – men det sker alltid, och det har en sådan betydelse att det inte enbart kan sammanfattas i svaret på frågan om man ”trivs” på sitt jobb eller inte.
Det är förstås lätt att bli nostalgisk när någonting som har betytt mycket för en just har tagit slut. Men för min del vet jag att en del av mig alltid kommer att sakna arbetet på butiken, och den person som jag bara kunde vara där.
Och just eftersom jag känner så, vet jag också att jag kommer att behöva väga allt det nästa gång jag får den ganska enkla frågan om jag ”trivs” på mitt jobb.
