ÅSIKTER
Måns Wadensjö om att vi borde
rasta hunden i morgonrock året om
KRÖNIKA. ”Det är just när alla andra är lediga som de flesta vikariaten och kortare påhuggen finns.”
Annons
Det här är en kommenterande text. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Det var länge sedan jag reste någonstans på sommaren nu. Det blir helt enkelt inte riktigt så för min del, och till det finns det flera orsaker.
En av dem är förstås att staden jag bor i, Stockholm, aldrig riktigt är så vacker som den är när jag i slutet av juli skriver den här krönikan.
Vissa dagar verkar det nästan som om den har blivit tömd och övergiven av sina invånare – man kan gå nerför Narvavägen en solig morgon utan att se en annan människa, och om man ändå träffar på någon hälsar man, fast vi aldrig har träffats förut.
Häromdagen, när jag tidigt på morgonen cyklade till arbetet, träffade jag på inte mindre än två personer som rastade sina hundar ute på gatan med morgonrocken på. Vi hälsade också på varandra.
Det är nämligen inte enbart av fri vilja som jag stannar här – en annan och mer direkt orsak är att den som tvunget vill försörja sig på att just skriva text måste passa på när arbetstillfällena finns.
Man blir på sätt och vis ett sorts säsongsarbetare – och det är just när alla andra är lediga som de flesta vikariaten och kortare påhuggen finns.
Ofta är också de på distans – men just det här året har detta säsongsarbete för min del inneburit att jag, 35 år gammal, för första gången i mitt liv har arbetat heltid på ett kontor.
Men det viktigaste med ledigheter är att de utgör ett avbrott och ett slags avkoppling från den vanliga vardagen.
Låter det som om man kan ha roligare saker än så för sig i juli? Det kan man helt säkert, för särskilt mycket bad och glass har det inte blivit för min del – och jag kan inte heller påstå att jag har fått någon vidare solbränna att skryta med.
Men det viktigaste med ledigheter är nu en gång inte vad man gör på dem, utan att de utgör ett avbrott och ett slags avkoppling från den vanliga vardagen; en paus som man kan gå in i, och sedan komma tillbaka en smula annorlunda ifrån.
I stället för stränder, skogar och sjöar har jag sett hur korridorerna i ett kontorslandskap blir allt tommare för varje vecka som går, hur en mejlinkorg sakta torkar ihop till en liten rännil av meddelanden och hur sommarvikarierna stojar omkring över heltäckningsmattorna som kalvar på grönbete.
Det är som jag och en frilansande kollega konstaterade första veckan: att varje dag behöva gå till en arbetsplats innebär faktiskt ett slags semester för oss.
Det är en semester från oss själva, och från de krav den ensamma tillvaron i vanliga fall ställer på oss – att i varje timme vara sin egen arbetsgivare och chef och se till att allting blir gjort.
Denna sommar har det ansvaret legat på någon annan – och finns det någonting jag tar med mig ifrån denna försenade debut som heltidsanställd, så är det detta: hur skönt det faktiskt är att ha ett arbete som det går att vara ledig ifrån.
Det låter förstås barnsligt – men jag hade ingen aning om hur skönt det känns att lämna en arbetsplats på fredagskvällen, och veta att det inte finns något mer jag måste göra förrän på måndag nu.
Om jag kan är det någonting som jag vill fortsätta med, så att jag även i mitt eget arbetsliv blir bättre på att skilja mellan det som är vardag och det som är helg. Men du vet nog precis som jag att de goda föresatser man pigg och utvilad i slutet av semestern bestämmer sig för att genomföra i vardagen är bräckligare än man skulle önska.
På sätt och vis är det synd. För vore det egentligen inte fint om den vardag vi alla lever i kunde få rymma fler undantag ibland – och om semesterns och undantagets alla märkliga lager och regler kunde bli en större del av vardagen för oss?
Ja – varför skulle vi inte börja hälsa på varandra och rasta hundarna i morgonrock året om?
Läs mer av Måns Wadensjö:
