ÅSIKTER
113 förslag om produktivitetsökning
KRÖNIKA. Måns Wadensjö sitter sju trappor upp och tänker på körsbärsblommorna medan han skriver av glatta livet.
Annons
Det här är en kommenterande text. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
När jag skriver detta har de dubbla raderna av körsbärsträd på baksidan av mitt hyreshus just slagit ut i blom. Det är en snudd på otrolig färgprakt som återkommer varje år, men som har en egenhet som jag aldrig har lyckats förklara eller brytt mig om att reda ut – för såvitt jag sett har träden aldrig någonsin burit någon frukt.
Det gör ingenting. De är vackra nog som de är, och hade det varit upp till mig hade jag kunnat ägna hela dagen åt att sitta under dem och titta upp. Det är tyvärr inte upp till mig – i stället sitter jag i köket sju våningar ovanför, och tänker på träden medan jag skriver denna text.
I datorfönstret intill detta har jag ett annat, som fortfarande är öppet efter dagens långa och fruktlösa kamp för att få siffrorna i min deklaration att gå ihop.
Det finns alltid något kvitto eller någon faktura jag glömt att föra in, och i stunder som denna händer det att jag förbannar både mitt öde att vara egenföretagare, och mitt eget beslut att sköta all bokföring själv.
Jag tyckte att det kändes hederligare och mer rejält att göra det så, och såg faktiskt fram emot att lära mig hur man gör. När det kommer till text har jag ju alltid varit pålitlig – varför skulle siffror egentligen vara annorlunda när allt kommer omkring?
Det är de tyvärr – och med åren har mina känslor för deklarationen mer och mer kommit att likna det andra kanske känner inför en löprunda eller ett besök hos tandhygienisten; ett ganska utdraget självplågeri man tar sig igenom för att få känna sig duktig när det väl har blivit gjort.
En storskalig överföring av uppgifter från administratörer som är kvalificerade, till en massa stackare som varken är kvalificerade eller i egentligen mening driver sina företag för att de ska växa.
Nå, Caesar och skatteverket ska få det som tillkommer dem också detta år – men eftersom jag är upptagen med att se till att det blir så, har jag faktiskt inte riktigt hunnit läsa de 113 förslag för att öka produktivitetstillväxten i landet som regeringens produktivitetskommission lämnade häromdagen.
Det är säkert flera av dem som är både kloka och genomförbara, och det enda jag på förhand vill lägga till är att färre arbetstagare borde tvingas leka företagare; den utvecklingen har inneburit en storskalig överföring av administrativa uppgifter från de administratörer som är kvalificerade att utföra dem, till en massa stackare som varken är kvalificerade eller i egentligen mening driver sina företag för att de ska växa eller bli mer produktiva än de är.
Men bara att veta att förslagen har kommit får mig att fundera över det här med produktivitet för ett ögonblick, och på vad det egentligen innebär för mig.
Under den senaste veckan har jag lagt större delen av mina arbetsdagar på att lägga sista handen vid det som ska bli en roman, och som vid det här laget närmar sig att vara sexhundra boksidor om en enda plats, utan vare sig handling eller huvudperson.
Vid sidan om det har jag– skrivit tre krönikor, mailat och pratat flitigt i telefon med några andra uppdragsgivare och kanske googlat ett tiotal gånger om den glödande hyllningsrecension av en sjuhundra sidor lång dubbeldiktsamling som jag skrev i förra veckan har gått in i tidningen än.
I någon mening har denna vecka alltså varit arbetsam – särskilt om man lägger till att jag hunnit med att hålla ett par visningar och champagneprovningar på muséet där jag knäcker extra.
Det gör mig lite stolt att jobba och stå i, lite på samma sätt som man kan bli det av en runda i löparspåret ibland. I mitt stilla sinne kan jag dock inte låta bli att undra om romaner, krönikor eller ens champagneprovningar verkligen kvalar in som något särskilt produktivt till slut.
Men om de nu inte gör det, är det faktiskt inte något större problem för min del. Med både texterna och bubbelglasen får det gärna vara precis som med körsbärsträden på min bakgård ändå – att blomstringen är fin nog för att man helt ska glömma bort att den til syvende og sidst inte kommer att bära någon frukt.
Läs mer:
