DÖDEN PÅ JOBBET
Helle Klein om att juridik går före kultur
KRÖNIKA. Samverkan och starka skyddsombud krävs för att stoppa döden på jobbet, skriver Helle Klein.
Annons
Det här är en kommenterande text. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Ett nytt år har börjat. Vågar vi hoppas på ett bättre arbetsmiljöår? Antalet dödsolyckor har varit skrämmande högt på senare tid. 63 personer dog på jobbet 2023, 44 personer dog 2024. I princip dör någon varje vecka på grund av livsfarlig arbetsmiljö. Till detta ska också läggas alla arbetssjukdomar som drabbar arbetare och tjänstemän – alltifrån lungcancer till ohälsosam stress. Det är ovärdigt ett modernt välfärdsland som Sverige.
Arbetslivsminister Paulina Brandberg verkar inse att så här kan det inte fortsätta. ”Regeringen vill nu skärpa arbetsmiljöarbetet för att ingen ska behöva dö eller bli sjuk av sitt arbete”, står det i ett pressmeddelande från regeringskansliet som kom precis före jul. Arbetsmiljöverket får i uppdrag att berätta om hur man tänker förebygga och förhindra dödsolyckor framöver. Det är vagt men bra trots allt att ministern håller fokus på dödsolyckorna.
Han berättade om den tystnad som alltför ofta uppstår mellan män på fabriksgolvet när olyckan är framme.
Arbetarskydd skriver om hur mansdominerad dödsstatistiken är. Männen har visserligen ofta de farligare och tyngre jobben men det räcker inte som förklaring. Det handlar också om machokultur och bristande säkerhetskultur i vissa branscher.
Jag minns när Pappers hade en stor konferens för sina unga medlemmar och förhandlingsombudsmannen Marcus Bohlin stod på scenen. Självutlämnande och ärligt berättade han om när han som ung arbetare på Aspa bruk ofta teg om missöden som han medverkat till genom att strunta i säkerhetsföreskrifter. Han berättade om den tystnad som alltför ofta uppstår mellan män på fabriksgolvet när olyckan är framme.
De hundratals unga pappersarbetarna, 80 procent killar, blev oerhört berörda. Jag hörde snyftningar i publiken och sen kom frågorna igång. Engagemanget i frågan om hur man bäst skapar en säkerhetskultur var stort. Bohlin visade då ett fackligt ledarskap som gav de unga modet att vara ärliga, att erkänna att man ibland gör fel. Bara så kan man lära sig av misstagen och tillsammans bryta en förödande machokultur.
Tyvärr verkar just frågan om arbetsplatskultur inte stå högt på dagordningen i arbetslivet nu. I stressens, pressens och de slimmade organisationernas tid tar anses sådant som att förändra en kultur och skapa säkerhetstänkande ta för lång tid. En arbetsplatskultur kräver dessutom att alla, både arbetsgivare och arbetstagare, är med och formar den. Just samförståndet, att dela en gemensam bild av vad som är riskfyllt, är nödvändigt för att skapa en god arbetsmiljö.
Nu ska det förenklade regelverket börja gälla. Arbetsmiljöverkets 67 olika föreskrifter har blivit 15 nya. Kritiken från arbetsmarknadens parter har inte varit nådig. Även efter två olika remissomgångar kvarstår en hel del oro från både fack och arbetsgivare.
En väsentlig kritik gäller att de allmänna råd som funnits för varje föreskrift nu har reducerats och i många fall helt tagits bort. Det var i dessa texter som det gavs stöd till hur de lokala parterna skulle samverka och råden hjälpte till att tolka reglerna.
Det finns en oroande trend i dag som mer betonar juridiken än kulturen, som tonar ned vikten av skyddsombud och samverkan mellan parterna och i stället betonar straff, inspektioner och sanktioner. Det sistnämnda är såklart viktigt men hela grunden för ett lyckat arbetsmiljöarbete är att det finns ett engagemang på arbetsplatserna.
För att få bukt med arbetsolyckorna bör ministern och Arbetsmiljöverket värna den oslagbara idén med skyddsombud och samverkan mellan parterna. Förenkla inte bort föreskrifternas själ – skapandet av säkerhetskultur.
