SPECIAL DÖDSOLYCKOR 2024
Machokultur ökar risken för olyckor
KULTUR. 91 procent av de dödliga arbetsolyckorna drabbar män. Att de jobbar i de mest olycksdrabbade yrkena är den enklaste förklaringen. Men för att åstadkomma förändring kommer man inte ifrån genus.
Publicerad
Senast uppdaterad
Annons
Sedan 1980 har 3 660 anställda och egenföretagare dött i olyckor på jobbet. Av dessa är 3 338 män - 91 procent. 2024 års statistik understryker tendensen. Uppgifterna från Arbetsmiljöverket är preliminära, men hittills finns ingen kvinna i den dystra statistiken för fjolåret.
Att män dominerar dödsstatistiken förklaras vanligen av att arbetsmarknaden är könsuppdelad och att män arbetar i de yrken där riskerna för allvarliga arbetsolyckor är störst. Jordbruk, bygg- och anläggning, transporter och så vidare.
Men varför är mansdominerade yrken farligare. Måste det vara så? Har genus något med saken att göra? Det är frågor som sysselsatt forskarna de senaste tjugo åren.
Det visar sig att maskulina ideal mycket väl kan bidra till fler olyckor. 2005 publicerade David Iacuone studien “Real Men are Tough Guys” om australiska byggnadsarbetare. Han gjorde fältstudier och djupintervjuer med arbetarna och fann att maskuliniteten påverkade synen på säkerhetsfrågor. Männen strävade efter en hög placering i den sociala hierarkin. Det pågick ständigt ett slags tävlande i det lilla för att få överhanden, så kallat ”one-upmanship”. På svenska skulle vi kanske säga herre på täppan.
I skotska Glasgow anses det traditionellt finnas en hård machokultur som Ronnie Johnston and Arthur McIvor har undersökt utifrån ett arbetsmiljöperspektiv. 2004 publicerade de rapporten ”Dangerous Work, Hard Men and Broken Bodies” som handlar om arbetare i kolgruvor, stålverk och varvsindustrin under eran 1930 till 1970. Tävlingsinriktad, risktagande kultur på manligt dominerade arbetsplatser undergrävde arbetarnas hälsa.
De maskulina idealen i Skottland såväl som i Australien var att inte oroa sig så mycket, att våga ta risker och att med fysisk styrka och yrkesskicklighet kunna utföra arbetet snabbt och bra. Att vägra arbetsuppgifter för att de var riskabla kunde sänka arbetarens status. Det riskerade att framstå som fjolligt.
En sådan arbetsplatskultur genererar inga tillbudsrapporter. Personlig skyddsutrustning lämnas orörd. Och det är inte troligt att skriftliga säkerhetspåbud efterlevs.
Men det finns flera sätt att ”vara man” på, flera olika sorters maskuliniteter. Johan M. Sanne, forskare på IVL Svenska miljöinstitutet skrev 2008 en vetenskaplig artikel om anställda vid järnvägen, kallad ”Framing risks in a safety-critical and hazardous job: risk-taking as responsibility in railway maintenance”. Han fann inte machomän. Snarare var frihet under ansvar en viktig ledstjärna för banarbetare, lokförare och trafikledare.
– Frihet under ansvar är ett förhållningssätt för den som inte vill ha en chef som flåsar en i nacken. Då tar man samtidigt ansvar för det man gör.
Dessa arbetare såg till att järnvägen var säker för andra, ibland på ett självuppoffrande vis. Arbetarna rättfärdigade risktagande i arbetet och ignorerade vissa säkerhetsprocedurer som de ansåg onödiga.
– I yrken där man har ett dubbelt förhållande till risk ska man dels hantera andras säkerhet, dels se till sin egen. Då kan man göra val där man utsätter sig själv för risker för att man offrar sig för andra. Det är ett slags ansvarstagande präglat av yrkeskultur och vilka beteenden som premieras, säger Johan M. Sanne.
Hur kommer det sig att män dominerar olycksfallen? Enklaste svaret är att män arbetar i de farligaste yrkena, medger Johan M. Sanne.
– Det svaret skulle jag också gett, det är lätt att ge. Men samtidigt kan man fråga sig om det är något essentiellt som gör att olyckorna måste ske i de yrkena? Det färgas av en maskulinitet.
Arbetarna som varit Johan M. Sannes informanter rättfärdigade risktagande i arbetet och ignorerade säkerhetsprocedurer. Målet var säkra och punktliga tågtransporter.
Annika Vänje, professor i arbetsvetenskap vid Högskolan Dalarna, har under flera år studerat arbetsmiljö och genus utifrån ett organisationsperspektiv. Om en arbetsplats har betydande övervikt av det ena eller andra könet förstärks dess karaktärsdrag, säger hon.
– Vi kallar det för homosocialitet när en arbetsplats domineras av män och kulturen är stark. Det blir väldigt påtagligt hur man ska vara som man eller som kvinna i könssegregerade miljöer för det finns inget annat som bryter av mot det.
Hon ingår i en grupp forskare som tittar närmare på byggbranschen.
– Den sociala gemenskapen blir väldigt styrd av hur du ska vara som man för att passa in och accepteras i gemenskapen. Traditionellt ska du visa dig fysiskt stark, du ska inte vara rädd, du säger inte ”det där är farligt så det tänker jag inte göra”. Man gör det ändå för det är en del av den sociala gemenskapen mellan män. Man stöttar det som är status i gruppen.
Herre på täppan är lite gammeldags, anser Annika Vänje. Sådana övertydliga machoideal ser man inte lika ofta numera i byggbranschen.
– Det har avtagit att man ska visa sig fysiskt stark och att man konkurrerar med varandra. Men i stället har det uppstått en fråga om att man har yrket som sitt främsta intresse. Det ska vara en livsstil, det är den inkluderande faktorn. Att bara se byggandet som ett jobb ger inte samma status.
Hon har observerat vad forskarna kallar ”culture of no complaining”.
– Alltså, man klagar inte, man löser saker. Det kan man också se bland kvinnor i hemtjänsten.
Kulturen präglas av ett underifrånperspektiv som hänger ihop med klass, säger Annika Vänje.
– Experter utifrån ska inte komma och förklara för det är vi som kan vårt arbete.
Lena Abrahamsson, professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet, forskar om MTO, människa-teknik-organisation. Under mer än 20 år har hon följt utvecklingen i gruvnäringen. Den tekniska utvecklingen bryter upp gamla manlighetsideal, säger hon.
– Machokulturen som fanns blir obsolet, den fungerar inte längre och är inte efterfrågad.
För mer än 20 år sedan var en riktig gruvarbetare en man som jobbade under jord, kunde sina maskiner och löste problem på plats även om det var farligt.
– De här killarna tog inte risker för skojs skull utan för att de ville lösa problem för att hålla produktionen flytande. Men blandat med detta fanns den här manlighetskonstruktionen som boostade dem, skulle man kunna säga.
Numera har automationen gått långt, mer av arbetet kan bedrivas ovan jord. Det finns fler kvinnor i gruvsektorn och säkerhetskulturen har godtagits av de allra flesta. Utvecklingen har gått åt rätt håll ur ett säkerhetsperspektiv.
Men en grabbig kultur kan uppstå lite varsomhelst om förutsättningarna är de rätta.
– Kulturen uppkommer ofta när man har besvärlig arbetsmiljö och en stor grupp är likadana. Det som uppkommer är en motkultur mot allt nytt, en likhetsdrivande kultur.
Det kan handla om att den dominerande gruppen motsätter sig att det kommer nya kolleger av det andra könet, eller att det införs ny teknik eller nya arbetsinstruktioner.
– Man lyder inte chefernas påbud, till exempel.
Motståndet är ofta övergående, noterar Lena Abrahamsson. Efter ett tag fungerar det att jobba med den nya tekniken eller med kvinnor eller enligt säkerhetsrutinerna.
– Men det gäller för en organisation att orka hålla ut. Industriföretagen har förstått detta nu, att man behöver jobba uthålligt med sin arbetsplatskultur.
Annika Vänje säger att genus eller homosocialitet är en nyckel för att förstå risktagande och hur man arbetar bort sådana mönster.
– Det räcker inte med att ha sitt säkerhetssystem på plats. Man måste också jobba med säkerhetskulturen på arbetsplatsen.
Kvinnor kan fungera som förändringsagenter på mansdominerade arbetsplatser med problematisk säkerhetskultur. Det kan vara positivt att det kommer in mer kvinnor och blandar upp männen, säger Annika Vänje.
– Men det räcker inte att bara rekrytera fler kvinnor och tro att det löser sig av sig självt. Det förekommer att kvinnorna anammar machokulturen mer än männen. Man måste jobba parallellt med kulturen, säger hon.
Läs mer:
