Asbestskandalen som Lomma glömde

I slutet av femtiotalet började Helge Lyberg hosta. Han blev andfådd och övermannad av en tung och krävande trötthet som inte ville ge med sig. Det var inte alls likt honom, en lång och ståtlig man med tjockt svart hår och en kropp som älskade att dansa. Han hade träffat sin fru i ett folkdanslag, och tillsammans hade de bildat en dansbandsförening i Lomma. Nu kändes det som om han inte fick luft tillräckligt. Helge Lyberg misstänkte direkt att han hade blivit sjuk av den ohälsosamt skitiga fabriksmiljön på Skandinavisk Eternit AB där han arbetat i ett par decennier.

Skånska Lomma hade blicken stadigt riktad mot framtiden. Här fanns landets största eternitfabrik, som tillverkade det nya evighetsmaterialet, en härdig blandning av cement och asbest, som var hållfast och brandsäkert och dessutom vackert att se på, lätt att montera och billigt. Det var ett material som höll på att erövra världen.

I hamnen gled asbestbåtarna in med sin last från gruvor i Rhodesia som lossades på kajen i tygsäckar. Helge Lyberg hade jobbat med det mesta på fabriksgolvet. Han skar upp tygsäckarna och hällde ut innehållet i den stora kollergångsvalsen som krossade asbestklumparna under tunga stenhjul medan dammet yrde över arbetarna. I sågen och i verkstaden där man borrade hål i plattorna svävade fibrerna i sådana mängder att det inte var mätbart och hamnade i hår, ansikte, inandningsluft, till och med på maten de åt till lunch.

- De stod helt oskyddade. Inga munskydd. Bara vanliga arbetskläder, samma som de sedan cyklade hem i, berättar Helges dotter Karin Lyberg.

Till skillnad från kontorsarbetarna som hade en matsal i källaren på det fristående kontorshuset så hade arbetarna ingenstans att gå för att vare sig byta om eller äta. De slog sig ned på den minst dammiga platsen och plockade upp sina medhavda smörgåsar.

Karin Lyberg minns fortfarande hur hennes far luktade när han kom hem på eftermiddagen och satte sig vid köksbordet i sina dammiga arbetskläder som var styva av stelnad asbest och cement, en stark lukt av rå cement.

- Far åt i arbetskläderna. Han hade dem på sig tills hans arbete var färdigt i trädgården. Då gick han ner i källaren och tog av sig och tvättade sig ren. Baskern han hade på huvudet var så stel av cementen att han kunde ställa den på högkant, säger hon.

Varje år ökade befolkningen med flera hundra personer när människor flyttade in till arbetstillfällen och framtidstro. Men när Skandinavisk Eternit firade sitt femtioårsjubileet 1956 hade det börjat ryktas om att människor blev sjuka på fabriken. Från USA kom rapporter som varnade för att materialet var farligt och orsakade cancer. Euroc, som ägde Eterniten, som fabriken kallades i folkmun, avfärdade alla sådana uppgifter.

Karin Lyberg är sjunde generationen i Lomma och här har hon bott i hela sitt liv. Hon visar runt i stadens havsnära bostadsområden där det alltid blåser friskt från sjön. Spåren av industrierna som en gång stod här är närmast utraderade, och det är svårt att ta in att just detta varit centrum för Sveriges största arbetsmiljöskandal genom tiderna, svårt att föreställa sig hur dammet och asbestfibrerna trängde in i lungorna på tusentals arbetare och försvårade deras möjlighet att ta upp syret som tycks så ymnigt just här. Fabriken revs i sin helhet och kvar finns bara torkladan, där eternitplattorna en gång låg på tork, och huvudkontoret, som numera, som en ironi, rymmer ett hälsomedicinskt center. Till och med eternitvillorna har en efter en bytt fasad och kvar finns bara ett par stycken.

- Det är ingen som velat ha eternitfasaderna kvar. Det är som om man skämdes lite över det. Men eternittaken är kvar, säger Karin Lyberg.

Karin Lyberg satt i kommunfullmäktige som oppositionsborgarråd för Socialdemokraterna när fabriksbyggnadernas öde diskuterades, och hon är glad över ingen del av fabriken bevarades.

- Den har jag haft så ont av. Jag tänker på far som stod och arbetade där inne medan dammet blåste ner över honom, säger hon och berättar att fabriksarbetarna efter en tid fick en fläkt installerad som skulle suga ut dammet. Men fläkten blåste åt fel håll så att dammet yrde rakt över arbetarna i stället.

- När far påtalade det så fnös ingenjören: ”Det där begriper du inte”.

Hon kunde aldrig förlåta ingenjören för hans högfärd som hade ett så högt pris för arbetarna i fabriken. När hon mötte den åldrade mannen på stan, långt efter att hennes far hade dött, kunde hon fortfarande inte förmå sig att hälsa på honom.

Karin Lyberg var i sena tonåren när hennes far började bli sjuk. Helge arbetade i tjugo år på eternitfabriken, sedan plågades han svårt i tjugo år. Han fick inte luft, hade svårt att äta och fick allt svårare att gå. Det följde en tid då Helge Lyberg gjorde sig ovän med alla, med företagsledningen, facket, gamla arbetskamrater, när han försökte övertyga dem om att fabriken var farlig och borde stängas. I början av sextiotalet blev han sjukpensionär, runt femtio år gammal.

Hela familjens liv styrdes av sjukdomen. Asbestos är en plågsam åkomma där lungorna stelnat av de långa asbestfibrerna som följt med andningsluften ned genom luftrören och blivit kvar där. Karin Lybergs mor slutade sitt arbete på en kantin i Malmö och började städa på biblioteket i Lomma för att finnas till hands. Så småningom slutade hon att arbeta helt. Helge fick inte luft, han hade svårt att äta och svårt att gå. Karin Lyberg bosatte sig med sin familj mittemot föräldrarna för att snabbt kunna springa över och hjälpa sin mamma när han hade ramlat eller köra honom till sjukhuset i Lund. Magsaften skulle sugas upp med jämna mellanrum, och slangarna hamnade ofta fel. Det kunde inte korrigeras på hälsocentralen i Lomma.

Runtom i stan vande sig människor vid att se männen som släpade sig fram med rullatorer, ständigt uppkopplade med slangar till den syrgasutrustning som hängde i korgar och väskor.

Karin Lyberg lyckas inte hålla tårarna tillbaka när hon berättar om sin fars sista kvarvarande nöje, att sitta på en bänk och prata med ”gubbarna” nere vid stranden. De sista åren tappade han även talet, då gick gubbarna när han kom.

- Då blev han så ledsen. Jag gick ner och sa till dem att han bara ville sitta ned, att han kunde nicka, och lyssna. Men de orkade inte, sa de. De klarade inte av att se honom böjd, med käpp och full av slangar i näsan, slangar överallt, han som varit en så stor och stark man, som varit så pratsam och dansat och varit energisk. Och jag förstår dem. Det gick fort mot slutet, säger Karin Lyberg.

Kanske var de också rädda att stå näst på tur. En annan asbestosdrabbad eternitarbetare, Gunnar Nilsson, berättade för Malmöförfattaren Mary Andersson, i boken ”Asbestarbetarna berättar”, som kom ut 1980, om den fasa han kände där han låg i sin sjuksäng och kände det ”järnhårda pansar” som dragits åt kring hans lungor. Han hade sett Helge Lyberg tyna bort och visste i förväg vad som väntade. Efter att ha sett tv-serien ”Förintelsen” kommenterade han: ”Ibland tänker jag efter filmen, att judarna hade det bättre på så vis att dom i regel dog ganska snabbt. Men du, vi asbestdrabbade, vi ska gå här, år efter år, tio, tjugo. Jag vet slutet, jag kommer bli som Lyberg. Vi såg ju Lyberg, herregud som han såg ut.” 

1975 blev skandalen uppenbar när läkare i Trollhättan slog larm om åtta dödsfall i en mycket ovanlig och aggressiv cancerform, mesoteliom, vid företaget Nohab i Trollhättan som använde asbest i sin tillverkning. Samma år kämpade företagsledningen i Skandinavisk Eternit fortfarande för att få Arbetarskyddsstyrelsen att klassa deras viktigaste produkter som ”icke dammande”.

År 1979 konstaterade vid en genomgång vid Lunds universitet att av de eternitarbetare som varit anställda mellan 1950 och 1977, och som var födda senare än år 1900, hade 179 personer hunnit avlida. En tredjedel av dessa hade fått sina lungor undersökta och av dessa var nästan hälften skadade av asbestos. Enligt senare uppskattningar från Industrifacket drabbades så många som 2000 eternitarbetare av skador eller sjukdomar i lungorna.

Bruksorten Lomma har idag blivit en välmående ort i stil med Vellinge och Danderyd och har utsetts till Sveriges bästa kommun att leva i tidningen Fokus mätning. Vattnet, den låga skatten, det bekväma livet nära en storstad syns i befolkningsstatistiken. Antalet invånare har stigit hela 2000-talet, efter att ha stagnerat en tid när fabriken lade ner, och är idag nästan 25 000. Medelåldern stiger varje år och ligger med sina 42,3 år en bit över snittet både för riket och för storstadsnära tätorter. Hit flyttar äldre för att leva stilla och bekvämt med utsikt över Lommabukten, där man tidiga morgnar fortfarande kan köpa färsk fisk vid fiskebåtarna på Kajgatan. Gatorna som tidigare bar namn kopplade till stadens industrihistoria har fått nya namn som för tankarna till hav och stränder, och Eternitvägen har blivit Sjövägen. 

Man pratar inte längre om skandalen, mer än att förmedla informationen att i de fina strandnära lägena ska man inte odla grönsaker. Från eternitfabriken tömdes färgrester, trasiga eternitplattor och annat överblivet material ut över omgivningarna.

Mot slutet av sjuttiotalet stod det klart även för Euroc att asbesten var på väg ut. Samma år som eternitfabriken stängde, år 1977, dog Helge Lyberg, 67 år gammal. Karin Lybergs mamma tog strid, och fick 18 000 kronor i skadestånd för den arbetsskada som hennes make lidit. Men då var Helge redan död.

- Far fick ingenting. Han fick bara åka till sjukhus hela tiden för att andas genom slangar och sondmatas, säger Karin Lyberg.

Hon vill att människor ska minnas det som hänt och lära av det. Hon är upprörd över att asbestbrytningen fortgår i världen, i exempelvis Sydafrika, och att det finns länder som fortfarande använder asbest.

- Folk dör ju. Det är fruktansvärt, och det kvittar var de bor.

Premium

Fortfarande dör hundratals av asbest

Trots att asbest har varit förbjudet länge dör fortfarande hundratals varje år av de små fibrerna. Förbudet har dock börjat få effekt. De flesta dödsfallen beror på historisk exponering och antalet minskar.

Premium

Mål: ingen ska dö av asbest

ASBEST. Höstens förhandlingar i EU om asbestdirektivet kommer ytterst handla om hur många personer som ska tillåtas dö av asbestrelaterad cancer. Europaparlamentet föreslår en metod som ger en mycket tuff sänkning av gränsvärdet till en nivå som inte är mätbar idag.