”Ibland har jag känt mig frustrerad”

Plötsligt fungerade det. Det gick att ta bort vibrationerna i mejselhammaren, det som skulle vara omöjligt. Fast exakt varför det lyckades vet inte civilingenjören Hans Lindell. Därför har han skrivit in sig som industridoktorand på Chalmers.

– Vi vet hur mejselhammaren fungerar på ett visst plan, tillräckligt mycket för att kunna applicera metoden på alla vibrerande verktyg med samma arbetssätt. Men jag vill tränga in i kärnan, jag vill känna den sanna förståelsen för hur det hänger ihop.

Från att ha varit en arbetsuppgift har kampen mot vibrationsskador blivit Hans Lindells brinnande intresse och mission.

– Problemet med vibrationsskador är att de utvecklas långsamt hos de flesta och det obehagliga är att det i de flesta fall blir en livslång skada. Det här är ett väldigt stort problem som växer, snarare än minskar. Vi på Swerea har tätt samarbete med vibrationsnätverk och Arbetsmiljömedicin på Sahlgrenska i Göteborg, och vi ser ingen förbättring.

Hans Lindell glömmer aldrig läkaren som berättade om patienten med den vibrationsskadades typiska vita fingrar. ”Nu måste du göra något!” utbrast den förtvivlade mannen. ”Min dotter säger att hon inte vill att jag tar i henne för att mina händer är så kalla och hårda.”

– Jag har själv en liten dotter, det där har verkligen fastnat.

Idén att plugga vidare kom inte helt plötsligt. Hans Lindell har umgåtts med tankarna på att doktorera ganska länge.

– Jag tycker att det är väldigt roligt med forskning. Jag vill undersöka det som ingen annan har undersökt, det är en väldigt stark drivkraft i det här jobbet.

Det är tidskrävande att ha både jobb och studier och med både egna och barnens läxor att ratta. Fast Hans Lindell klagar inte, han har roligt och använder givetvis ett ingenjörsmässigt system för att få det hela att gå ihop. Ända sedan äldsta sonen föddes för 16 år sedan har han och hans fru, strategichef på Göteborg Energi, haft en ledig dag i veckan och på så sätt fått ihop livspusslet. När helgen kommer är det städat, handlat och klart.

– Man blir bättre på jobbet också, säger Hans Lindell.

Han fortsätter gärna med deltid många år till. Förbi pensionsåldern – inga problem.

– Jag är ju så oerhört lyckligt lottad som har den här typen av tjänstemannajobb, där man inte slits ut. I stenindustrin är det helt absurt att prata om att jobba efter 65, det går inte ens till 60.

Att hans ingenjörskraft riktar sig just mot vibrerande verktyg är lite slumpen. Efter civilingenjörsexamen på Chalmers 1987 jobbade han med rymdraketer och jetmotorer på dåvarande Volvo flygmotor i Trollhättan. Han trivdes jättebra. Men längtade hem, han är från Öckerö, och tjänsten på forskningsinstitutet Swerea IVF i Göteborg förde honom närmare.

På Swerea gällde jobbet vibrationer. Fast då handlade det mest om att problemen med skador skulle lösas med arbetsrotation.

– När vi väl började titta på maskinerna tänkte jag att det här ska man väl kunna fixa, berättar Hans Lindell.

Första lyckade idén var att balansera roterande verktyg, typ slipmaskiner, där obalansen uppstår allteftersom slipmaterialet ändrar form.

– Med en ring som man lägger kulor i och lite olja i kommer man enkelt tillrätta med obalansen.

Sådana ringar är numera standard hos vissa tillverkare och finns som tillbehör hos andra.

Men så var det vibrationerna i alla de verktyg där en kolv går fram och tillbaka och slår på något.

– Jag var väldigt optimistisk, jag trodde att det skulle finnas alternativ till alla maskiner som vibrerar inom fem år.

Det tog tjugofyra år att över huvud taget hitta tekniska lösningar. Och än finns maskinerna inte på marknaden.

– Engagemanget saknas i branschen. Det är svårt att mäta vibrationer och när tillverkarna säger att det inte går att ta bort dem står arbetsgivarna handfallna. Då blir det inget tryck på efterfrågan.

Det räcker inte med att ta fram bra maskiner. Det behövs också nya mätmetoder och ny lagstiftning.

– Lagstiftningen är i och för sig bra, men efterlevnaden är dålig. Enligt EU-direktivet från 2005 ska maskinerna vara deklarerade med hur mycket de vibrerar, men det är väldigt bristfälligt.

Också nya standarder behövs, säger Hans Lindell. De befintliga är från 1970-talet och bygger på den begränsade mätteknik som fanns då. Inga vibrationer över 1 250 Hertz finns med. För transienta vibrationer – stötar som kommer med mellanrum – finns bara medelvärdet, vilket inte säger ett dugg om kraften i varje enskild stöt.

Det var en stor upplevelse när genombrottet kom och Hans Lindell kunde se hur vibrationerna helt oväntat försvann.

– Ibland har jag känt mig frustrerad, men som tur är har jag en enorm uthållighet när jag vet att jag har rätt. Det har stått lite still, men nu tror jag att det verkligen händer något.

Hans Lindell väntar på besked om han ska få pengar av innovationsmyndigheten Vinnova. Projektet har målet noll vibrationer och går ut på att alla inblandade parter jobbar tillsammans: arbetsgivare, tillverkare, användare, facket, medicinare, forskare, myndigheter. Får han pengar drar han i gång direkt, trots jobbet på Swerea och doktorandstudierna.

– Det löser sig. Jag är mer tidseffektiv än när jag var tjugo. Minnet är inte lika bra, men det går så mycket fortare att strukturera när man har mer kunskap att hänga upp det på. Dessutom är det ganska lätt när man har glasklart för sig vad man vill göra och jag har en väldigt bra inre bild, säger Hans Lindell.

Hans röriga arbetsrum bär spår av hans olika projekt, diverse maskindelar och instrument. På bordet ligger skjutmåttet, så att han kan mäta allt i maskinerna de håller på med på Swerea.

– Jag tänker med skjutmåttet. Jag tycker om att ha de fysiska prylarna omkring mig, jag måste vrida och vända på dem.

Framme på bordet ligger också favoritprylen, en HP11C med omvänd polsk notation.

– Min första miniräknare på Chalmers, det är verkligen en helt outslitlig kompis. Många ingenjörer har en sådan.

Att Hans Lindell skulle bli ingenjör var ingen överraskning. Pappa var ingenjör och lille Hans blev tidigt fascinerad.

– Jag har aldrig haft någon annan fundering på vad jag skulle göra, faktiskt. Det är ett fantastiskt roligt yrke, man träffar mycket spännande människor. Det är verkligen inget inne-i-skrubben-jobb, som många tycks tro.