Utryckning med risk att skadas

Patientintegritet stoppar ambulans och räddningstjänst från kunskap om risker för hot och våld på utryckningar. Nu har facken fått nog och kräver rätt att flagga potentiellt farliga personnummer och adresser.

Emil Skoglund har blivit slagen i ansiktet och på bröstet. Han har fått en flaska kastad mot sig och blivit hotad till livet; han ska skjutas. Flera gånger har han fått stå ut med att bli spottad på. Allt detta i hans dagliga yrkesverksamhet.

Vad sysslar Emil Skoglund med? Är han gängkriminell?

Nej, han är ambulanssjuksköterska.

Emil Skoglund är inte ensam i sitt skrå om de här upplevelserna. Det är ofta kaos på olycksplatser och inte sällan är folk påverkade av alkohol eller droger. Ibland möts ambulanssjukvårdarna av svårt skadade människor där det inte finns något att göra. I andra fall är det inte alls bråttom.

- Majoriteten ringer av en anledning, för att de är i behov av hjälp och det är sällan något problem i det avseendet. Men sedan finns andra faktorer. Det är människor i chock, eller yttre omständigheter som gör att man blir stressad, säger Emil Skoglund.

- Människor kan ha en förväntan på att vi ska göra mer än vi kan göra. Patienter som är substanspåverkade kan lätt missförstå händelser och kan ha tappat verklighetskontakten. De flesta problemen uppstår på grund av missbruk eller psykisk ohälsa. Det är två komponenter som ökar risken för att jag och mina kolleger ska bli utsatta, fortsätter Emil Skoglund och beskriver att många i ambulanspersonalen med tiden drabbas av en sorts uppgivenhet inför våldet och kränkningarna som de utsätts för.

Men när två ambulanssjukvårdare i oktober jagades av en beväpnad person i Enhörna, Södertälje rann bägaren till sist över hos huvudskyddsombuden i Stockholmsregionen. De olika representanterna för Storstockholms ambulansentreprenörer från både Vårdförbundet och Kommunal satte sig ner och författade en begäran om skyddsstopp tillsammans. Emil Skoglund var en av dem. Förutom jobbet som specialistsjuksköterska i företaget Aisabs ambulanser är han huvudskyddsombud på arbetsplatsen och förtroendevald i Vårdförbundets styrelse i Stockholm.

- Ett skyddstopp betyder att vi inte längre kommer att åka fram till vissa adresser. Det är inget vi önskar, men våra arbetsstyrande dokuments krav på att vi ska fullfölja uppdraget oaktat eventuella synpunkter, står ju i direkt konflikt med om vi anser att det här uppdraget är farligt utan polis. Där har vi kravställt nu att vi för att vi inte ska införa 6:7 (skyddsstopp) måste säkra vår arbetsplats innan vi kan göra någonting, säger Emil Skoglund.

När polisen åker på uppdrag görs en sökning på adressen, som är ”flaggad” om det tidigare har förekommit hot eller våld. Då iakttar poliserna extra försiktighet och åker ofta med förstärkning. På adressen i Enhörna i Södertälje visade det sig finnas en historik av våld och hot som var väl känd.

Men ambulanspersonalen skickades dit helt omedvetna om faran, utan poliseskort eller skyddsutrustning. SOS Alarm som tar emot nödsamtal och vidarebefordrar dem till ambulanser och räddningstjänst har inte rätt att kontrollera adresser och personnummer mot register hos vare sig polisen eller sjukvården.

- Vi är många som är förbannade för att vi inte har tillgång till tidigare journaler. I fall som är tidskritiska, där patienten till exempel är medvetslös, är det extremt frustrerande att inte veta något om tidigare sjukdomshistoria, allergier eller diabetes. Och om någon är dömd för grova våldsbrott ska det framkomma i förväg. Det betyder inte att vi vill avstå från att ge vård, men vi vill kunna kräva skydd i form av polisnärvaro.

Emil Skoglund vill bland annat att ambulanspersonalen och SOS Alarm ska ha tillgång till historisk information om blåljuspersonal på adressen tidigare blivit hotad – eller om det finns vapen på platsen.

- Vi vill att SOS Alarm rutinmässigt ska ställa vissa frågor, om hur det ser ut på platsen just nu, om det finns vapen på platsen och om det är droger inblandat. Om den uppringande då ger sparsam information, det är en varning. Då måste vi kunna begära poliseskort, säger Emil Skoglund, som inte kan se något hinder i lagstiftningen, eftersom den sortens sökningar redan görs i andra regioner.

Enskilda operatörer på SOS Alarm har erfarenhet och kunskap om eventuella risker. Men ambulanskårens behov är att kunskapen ska vara allmän och inte personberoende.

- Det finns sådana rutiner för stora olyckor och bränder, vi vill ha samma rutiner i utsatta ärenden, säger han.

En ny lag om sabotage mot blåljusverksamhet trädde i kraft för tre år sedan som ett svar på att polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård angripits i vissa så kallade utsatta områden. Sommaren 2021 nådde de första ärendena Högsta domstolen som konstaterade att det för dom krävs att gärningen varit ägnad ”att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet”. Blåljusbrotten sammankopplas lite slentrianmässigt med gängvåld och upplopp i förorter, men kan i själva verket äga rum lite varstans i samhället, och det är inte alls stenkastning eller upploppsliknande situationer som Emil Skoglund upplever vara problemet för ambulanspersonalen. Han vill betona att varningen om skyddsstopp inte alls handlar om att undvika vissa områden.

- Absolut inte. Det är klart att det finns vissa särskilt utsatta områden och vi har det i beaktande, men vi ser att hot och våld mot oss förekommer i alla olika områden och samhällsklasser, säger han.

Över huvud taget är det inte de publika miljöerna, vid stora olyckor, stökiga sammankomster eller senare tiders skjutningar, som skapar bekymmer för ambulanspersonalen, eftersom det vid sådana händelser alltid finns en hög polisnärvaro. Även på offentliga platser som i tunnelbanan i Stockholm finns ordningsvakter som kan hjälpa till och skydda ambulanspersonalen.

De farligaste situationerna kan uppstå vid utryckningar om hälso- och sjukvård till en ensam person.

- Vi kanske responderar på ett 112-samtal, och så visar det sig att vi hamnar fyra trappor upp hos en person som är känd av polisen som missbrukare eller med allvarlig psykisk ohälsa som tidigare varit våldsam. Någon som kanske tagit tunga substanser och som har tillgång till vapen. Eller knivar, vi måste ju befinna oss direkt i patientens närhet så knivar är ett allvarligt hot för oss.

- Det är mycket olustigt att stå utan polisnärvaro på en adress dit poliser själva inte skulle ha åkt utan förstärkning. Vi har inga hjälmar, inga skottsäkra västar och inga vapen.

Företaget Aisab, Ambulanssjukvård i Stockholm AB, har sin Ambulansstation City vid Sabbatsbergs sjukhus. I garaget finns plats för ett drygt dussin gula bilar, och där finns bekväma lokaler för renskrubbning, mat och vila. Garageporten far ideligen upp när ambulanserna kommer och går på väg till eller från sina ärenden.

Personalen har nyss fått nya moderna fordon med möjlighet för både vårdare och medföljande polis att sitta bältade medan de vårdar och vaktar patienten.

Emil Skoglund tycker att det är bra att sabotage mot blåljuspersonal tas på allvar i och med den nya lagen, och med en straffskala som är tilltagen, men han hade ännu hellre sett mer förebyggande åtgärder i form av rutiner för att kontrollera personnummer och vid behov ringa in poliseskort. Varningarna om skyddstopp kan ses som en närmast desperat aktion för att framtvinga förändring.

- Det får inte finnas en känsla hos medarbetaren att man måste utföra arbetet om polisen inte har de resurserna. Det kan inte vara vårt ansvar. Jag är ansvarig för mina medarbetares säkerhet.

Flera gånger har Emil Skoglund själv fått trycka på det överfallslarm som ambulanspersonalen är utrustad med och som kopplar direkt till polisen, i samband med att han själv eller en kollega blivit slagen, eller för att någon tagit fram ett vapen.

- Det är inget önskvärt. Det uppstår en extremt farlig situation både för oss och för patienten, för då kommer flera patruller med poliser med dragna vapen. Vi vill inte hamna i den situationen över huvud taget. Det kan vara folk som är aggressiva av sjukdomsskäl, då kan vi anpassa vårt bemötande så att vi på ett lågaffektivt sätt kan bemöta patienten, men med polisen diskret väntande i bakgrunden som säkerhet. Blir patienten utagerande då får polisen ta över. Det sämsta är att vi går in oförberedda.

Samhället har blivit hårdare, med fler vapen i omlopp, fler skjutvapen, mer droger. Ambulanspersonalen rör sig över hela samhällsfältet och rycker ut varje gång någon har blivit skjuten. Ibland larmar någon om ”buksmärtor” och Emil Skoglund eller hans kolleger konstaterar på plats att det inte är konstigt att patienten har ont eftersom han har blivit skjuten eller knivskuren. Sådant går inte alltid att förutse av samtalet, men med en flaggning på riskadresser skulle chansen öka.

- Politikernas och tjänstemännens argument emot är att det strider mot patientsäkerhetslagen, men det betyder att de prioriterar patientintegritet högre än vår personals liv, säger Emil Skoglund.

Lagen om blåljussabotage visar att samhället ser allvarligt på attacker mot ambulans, polis och räddningstjänst, men för ambulansförarna har den liten praktisk betydelse. De hotas främst av enskilda individer med missbruk eller allvarlig psykisk ohälsa som de möter i hemmiljö. Utöver det finns ett större samhällsproblem med det Emil Skoglund upplever som en tilltagande brist på respekt för blåljuspersonalens arbete. Människor står i vägen för ambulanserna när de kommer körande och vägrar flytta sig, de flinar och filmar, inte sällan påverkade av något.

Till skillnad från polisen har ambulanspersonalen ingen möjlighet att utreda och anmäla sådana beteenden. De är på plats för att vårda någon akut. Allt de kan göra är att försöka hitta en annan väg runt. Det finns ingen tid att lägga signalement på minnet eller kliva ut och börja anteckna namn.

- Det har blivit ett stort problem att folk filmar vid trafikolyckor, eller filmar oss när vi vårdar någon i publik miljö. Där kan man prata om patientintegritet. Vi kan inte få tillgång till journalsystemen för att veta vem vi är på väg till, men allmänheten står och filmar oss och patienter på daglig basis.

Emil Skoglund vill därför inte prata om utsatta adresser eller områden. Han kallar det för utsatta ärenden. Han vill inte farlighetsstämpla ett helt hyreshus utan vill att varningsflaggorna ska kopplas till ett personnummer eller en specifik adress, en villa, ett radhus eller ett lägenhetsnummer. Han tycker det finns en fixering vid problemförorter och vill snarare hålla fram förorterna som ett föredöme ur en annat perspektiv.

- Det är sällan utrikesfödda som blockerar vägen för oss. Som jag ser det har de en otrolig respekt för sjukvården och förstör sällan, säger Emil Skoglund och berättar om en kväll nyligen, på Stureplan i centrala Stockholm.

En kvinna låg medvetslös på marken. Emil Skoglund och hans kollega arbetade med henne och runtomkring stod fullt av människor och tittade på.

- Jag var tydlig och sa till folk att backa för att ge oss arbetsutrymme. Då var det en man som blev kränkt och spottade på mig. Sådant är mycket svårt att skydda sig mot, jag har ju fokus på patienten. Vi utvecklar en hög toleransnivå mot saker som vi inte borde behöva stå ut med.

- Det finns ingen som skulle acceptera att folk skrek åt dem på kontoret, hotade dem och slog dem, eller spottade på dem för att de var missnöjda med något dokument. Men vi måste stå ut med sådant i vårt arbete, säger Emil Skog