Ove förlorade fyra fingrar

Det hände i slutet av arbetsdagen den 25 mars 2019 på Ragn-Sells återvinningscentral på Bönavägen 75 i Gävle. På ett ögonblick förändrades Ove Bergmans liv för gott. 

De hade lämnat motorn på, något som Arbetsmiljöverket senare skulle kritisera i sin utredning. Men verket skriver också om ”rotorns oförklarliga rotation vid skadetillfället”. Den skulle inte ha kunnat börja rotera utan en knapptryckning på fjärrkontrollen.  

Han är lugn och saklig när han berättar om olyckan, han förlorade aldrig medvetandet under de minuter som följde efter att handen dragits in i maskinen. 

Sedan minns Ove att han ropade ”Ring ambulans”! I väntan på ambulansen skyndade några medarbetare ner bland de skurna däcken och hittade hans tre fingrar, det fjärde svårt skadade fingret hade inte lossat från handen.  

På akuten i Gävle fick han vänta ett tag, med sina fingrar i en påse. Läkarna skulle diskutera om han skulle skickas till handkirurgen i Uppsala.  

Långfingret och lillfingret var alltför sönderslitna och gick inte att rädda. Ringfingret satte de istället på långfingrets plats. Smärtan, hur stark var den? 

Vi träffas i hans trädgård i Sandviken en av de varmaste sommardagarna. Under samtalet masserar Ove stup i ett ”klon” som han kallar den skadade handen. Han torkar sig ofta om pannan, drar armarna över huvudet, jagar bort insekter som är mer intresserade av honom än av mig och fotografen. Svettningarna är svåra, vilket inte bara beror på värmen utan också är en biverkan av smärtstillande och lugnande medicin. Det är lika illa året runt.  

Vi går in i huset för att koka kaffe. I köket sitter en teckning och en hälsning från barnbarnet Hannes: ”Hej farfar, hoppas att vi ses snart och hoppas att du mår bättre”. De senaste åren har varit tunga för Ove, 2015 blev han änkling. Ensam har han fått lära sig vad han kan och inte kan göra efter olyckan. 

När vi går tillbaka ut i trädgården bär jag fotografens fulla kaffekopp, Oves vänsterhand klarar det inte. Han tvivlar på om han någonsin kommer tillbaka till något slags arbete.  

Försäkringskassan hör av sig då och då och undrar över arbetsförmågan.  

Du kan fortfarande sitta bakom ratten kortare stunder innan smärtan blir för stark och du har kvar din anställning som maskinförare på Martinsson Transport. Du skulle inte kunna ta några timmars arbetspass? 

Regelverket säger att efter 62 ska man bara behöva prövas mot det jobb som man tidigare har haft. 

Han försöker röra på sig så mycket som möjligt, men måste vara försiktig. 

Utredningen av olyckan på Ragn-Sells återvinningscentral ledde fram till två huvudsakliga slutsatser, så som de formuleras i Arbetsmiljöverkets rapport från den 20 juni 2019:  

”Service av maskinen har inte utförts på det sätt som beskrivs i maskinens 

användarmanual och den skadade hade ingen utbildning gällande service av aktuell 

maskin.” 

”Service av maskinen skulle ha genomförts i enlighet med maskinens användarmanual och personal utan utbildning skulle ej deltagit i servicearbetet.”

Däckklippningsmaskinen var av typen ”Eldan Mobile Super Chopper”, ägd av Ragn-Sells. Men det var fler kockar inblandade, ett faktum som mycket väl kan ha bidragit till olyckan. Det var företaget Norbio AB som hyrde maskinen av Ragn-Sells och det var Norbios underleverantör Mathisen Maskin A/S som opererade den. Men det stannade inte där: Företaget Hedesunda Frakt AB, som levererar däck åt Ragn-Sells, och som samarbetar med  Mathisen Maskin, kontaktade Oves arbetsgivare Martinsson Transport då Mathisen behövde en maskinförare för att kunna utföra uppdraget. 

Vad kan det ha betytt att så många företag var inblandade på olika nivåer? 

Nära två år efter olyckan fastställdes den rättsliga påföljden av Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål i Östersund: Norbio, företaget som hyrde maskinen, fick en bot på 500 000 kronor. (Se kommentar från VD i artikel här intill) 

Ove Bergman suckar aningen uppgivet: 

- Staten får en halv miljon, men jag får ingenting.

Du fick ju ersättning från Afa Försäkring, eller hur? 

- Jo, 118 000 kronor. Och utöver den sjukpenning jag har, alltså 80 procent av lönen, betalar AFA resterande 20 procent. Men det känns ändå konstigt ... När bekanta läste om det i tidningen trodde de att jag fått en halv miljon!

Jag berättar för Ove att han är en av cirka 150 personer som varje år förlorar kroppsdelar i arbetsplatsolyckor. Han trodde inte att det skulle vara så många. 

- 150! Det är 150 för många.

Vilket är ditt råd till företag som har maskiner, verktyg och arbetsmoment där risken för svåra skador är stor? 

- Se till att utbilda alla som ska jobba med maskinerna. Ingen ska behöva göra illa sig! Den mänskliga faktorn finns alltid där, men se till att den faktorn blir så liten som möjligt!

Ove jobbade på Sandvik i 20 år, där fanns ett helt annat säkerhetstänk, menar han.  

_ Där var det självklart för ledningen att diskutera skydd och annan säkerhet. Jag tror att det chansas en del på mindre företag, det är kostsamt att garantera säkerheten. Och anställda kanske inte vill stöta sig med chefen.

Det ringer i hans telefon, en av sönerna berättar att han och barnen är på ingång dagen därpå. Ove spricker upp i ett leende. 

Alltså, olyckan har gjort mig bitter, lite ”anti” det mesta, personlighetsdrag som jag verkligen ogillar. Då är det så skönt när barnbarnen kommer, imorgon åker vi ner till stranden och badar.

Så du har livsgnistan kvar, trots allt?

- Jo, det får man ändå säga. Har faktiskt träffat en dam också.

>BILDTEXTER: 

1, Sjukgymnastik har inte hjälpt, men Ove ska få smärt-rehab till hösten. 

2, Ena sonen bor i Lidköping, den andra i Karlstad med två barn. ”Tidigare körde jag lätt till dem, nu måste jag stanna varannan timme för att vila.” 

3, ”Jag föll en gång nerför trappan, trodde att jag kunde hålla i ledstången, men mitt grepp är för dåligt.” 

4, ”Jag bär på en skamkänsla också, att folk kan tycka att jag är lat, att jag inte gör någon nytta.” 

>BILDBYLINE: Pernilla Wahlman 

>CITAT “Visst kan jag köra lastbil, men jobbet är ju så mycket mer än det. Jag kan inte dra kättingar eller spänna band.”