Vad hände med det goda arbetet?

Det finns en oro bland IF Metalls medlemmar att bli sjuka eller råka ut för olyckor på jobbet. Oron karakteriseras som “utbredd” i rapporten “Ingen ska behöva dö av jobbet” som fackförbundet släppte i slutet av augusti. Och det är ingen överdrift om man betänker att det är drygt var tredje metallare som är ganska eller väldigt orolig. I motsvarande undersökning för fyra år sedan var det var fjärde som svarade så.

Oron är störst bland dem som har tunga och enformiga arbetsuppgifter och som drar sig för att prata med chefen om arbetsmiljöproblem. Oron är dubbelt så vanligt förekommande på arbetsplatser där det saknas skyddsombud.

Buller är ett dagligt störningsmoment för många, liksom värme, kyla och drag, vilket i sin tur leder till stress, trötthet och vantrivsel.

Allt färre ställer upp på förtroendeuppdraget att vara skyddsombud. Sju procent – nästan dubbelt så många som vid samma undersökning 2018 – svarar att det saknas skyddsombud på deras arbetsplatser. Orsaken är stress och för låg bemanning. Då blir det svårare att hitta någon som är villig att ta ett extra uppdrag.

IF Metalls undersökning har många styrkor. Den är aktuell, enkäten gjordes i somras. Den är gedigen, drygt 12 000 av IF Metalls medlemmar svarade och urvalet tillfrågade är representativt med hänsyn taget till kön, ålder, bransch och geografisk hemhörighet. Dessutom är undersökningen genomförd på ett sådant sätt att jämförelser över tid är möjliga. De flesta av frågorna är desamma som IF Metall haft i medlemsenkäter såväl 2018 som 2020.

Många faktorer tillsammans utgör miljön på jobbet och det tar undersökningen hänsyn till. Dragiga, kalla lokaler, enformiga sysslor och underbemanning kan leda till oro. Saken blir inte bättre av damm, vibrationer och undermålig belysning. Vågar man inte prata med chefen och saknas det skyddsombud att anförtro sig till så riskerar man att bli ensam med sin oro. Kanske får man sömnstörningar och så ökar risken för fel som kan leda till olyckor. Det är inte svårt att se hur missförhållanden, den ena på den andra, kan starta en negativ utveckling, en spiral av försämringar.

Läget är uppenbarligen allvarligt inom den svenska industrin, den sektor som sätter märket för andras löner och som på så många sätt är flaggskeppet på arbetsmarknaden. Det borde skapa rubriker, men det har varit ganska tyst.

Rapportens titel “Ingen ska behöva dö på jobbet” leder tankarna till de alla allvarligaste olycksfallen, som tack och lov är få och dessutom pressats tillbaka, sett över tid. Men texten handlar egentligen om de betydligt mera vardagliga och utbredda problemen med buller, stress och olust. Dödsolyckorna känns påklistrade. Upplever man på IF Metall att dödsolyckorna behövs för att någon alls ska ta rapporten på allvar? Det är i så fall skrämmande.

Det har gått 37 år sedan dåvarande Metalls kongress lanserade det framåtsyftande konceptet ”Det goda arbetet”. Det var kanske kring 1985 som intresset för arbetsmiljö kulminerade. Då föreföll det naturligt att sätta likhetstecken mellan utveckling och framsteg. Dödsolyckorna har visserligen mer än halverats i antal sedan 1980-talet, men de är inget bra mått för hur det är ställt med arbetsmiljön.

IF Metalls undersökning visar på negativa tendenser gällande många ”små” faktorer som tillsammans utgör välfärden på jobbet. Motåtgärderna som behövs är god introduktion till alla som får nya sysslor, tillitsfull dialog mellan arbetstagare och chefer, professionell företagshälsovård vid behov samt en vardagförankrad säkerhetskultur sanktionerad av högsta ledningen.

Ambitionerna måste vara mycket högre ställda än att ingen dör på jobbet.