"Sammanslagningen kittlade
mig något så oerhört"

2025 börjar med en skur av nyheter om våld i skolan. SVT visar i en kartläggning att våldsanmälningarna på låg- och mellanstadieskolor i Sverige har ökat med cirka 60 procent de senaste fem åren.

Allt kulminerade med dödsskjutningen i Örebro då tio människor dog. 

I Stockholms stad visar det sig att knappt två procent av 1 300 fall av hot och våld i grundskolorna anmäldes vidare till Arbetsmiljöverket under 2024, trots att det råder anmälningsplikt enligt arbetsmiljölagen.

Anna Olskog, ordförande i fackförbundet Sveriges lärare kräver i en debattartikel i Aftonbladet en nationell myndighetsallians för att bemöta våldet. Två dagar senare kan SVT rapportera att Skolminister Lotta Edholm (L) sammankallar myndigheter, fackförbund och arbetsgivarorganisationer till ett krismöte i mitten av februari för att öka tryggheten i svensk skola.

Fackligt organiserade lärare har numera ett ”superfack” i form av Sveriges Lärare. Det är resultatet av sammanslagningen av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Anna Olskog är ordförande sedan ett halvår tillbaka.

På Facebook skriver hon om skolministerns kallelse: ”Ett mycket positivt och framåtlutat besked. En riktigt bra början på fortsättningen. Det här kallar vi för en facklig seger!”

Anna Olskog har gjort en raketkarriär inom lärarfacket. På bara elva år har hon gått från att vara ett av alla tusentals arbetsplatsombud till att nu leda Sveriges Lärare, största förbundet i Saco och ett av de fyra fackförbund som har mer än 200 000 yrkesaktiva medlemmar. Men hon värjer sig mot ordet karriär.

– Jag har aldrig strävat efter att göra karriär, det måste jag säga. Men uppdraget ger utrymme för att göra skillnad tillsammans med andra och det är min drivkraft.

Svaret är av ett slag som kan kännas igen från ledare inom den typ av gräsrotsrörelse som ett fackförbund är. Anna Olskog beskriver sig som ”helt engagemangsstyrd”. Dessutom betonar hon yrkesidentiteten.

– Jag är stolt över att vara lärare. Det är där jag har min förankring. Det kanske är på de grunderna jag åtnjuter förtroende. Men jag vill vara extremt tydlig med att oavsett vilken uppgift man än har inom vårt förbund så spelar alla roll.

Att det är en fajt som man tar tillsammans är verkligen ingen klyscha, tycker hon.

Intervjun sker på en tidig torsdagseftermiddag. Veckopendlaren Anna Olskog ska åka hem till Sävar, hembyn nordost om Umeå, så snart som vi är klara. Vi ses på Sveriges Lärares kansli nära Slussen. Bemanningen på omkring 300 anställda från Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund har krympts till 250 sedan sammanslagningen.

Genom förtroendeuppdraget som arbetsplatsombud blev Anna Olskog tillfrågad att komma med i dåvarande Lärarförbundets lokalförening i Umeå. I nästa steg nominerades hon från kongressgolvet 2018 till en plats i Lärarförbundets förbundsstyrelse. Hon blev alltså vald utan att vara valberedningens förslag. Där hade det kunnat ta stopp.

– Jag minns att jag ganska fort kände att det här är ingenting för mig. Förbundsstyrelsen styr ett kansli. En föreningsstyrelse är mycket mer operativ. Jag förstod inte hur jag skulle kunna påverka. Allt tog för lång tid. Det var för långt till att göra skillnad.

Men ganska kort efter det nåddes hon av sammanslagningsdiskussionerna.

– Det kittlade mig något så oerhört. Jag såg en så enorm potential i sammanslagningen. Jag kände på riktigt att får vi det här att hända då kommer vi att kunna göra skillnad. Så det var en jättestor drivkraft för mig att hjälpa till att åstadkomma det här.

Anna Olskog anser att den gamla tudelade ordningen stal onödigt mycket energi.

– Våra medlemmar fick inte tillräckligt hög facklig leverans. De båda lärarfacken var skickliga i varsitt fort, så att säga.

Nu finns alla förutsättningar att kraftsamla, anser hon. Det nya storförbundet har tid att tänka strategiskt för medlemmarnas skull och vara den samlade rösten för Sveriges lärare.

– För att tala klarspråk: jag är förbundsordförande och jag behöver aldrig parera någon annan. Jag behöver aldrig invänta eller förekomma.

Storlek har betydelse. Med nästan 220 000 yrkesaktiva medlemmar ingår Sveriges Lärare bland de fyra starkaste och mest tongivande facken. De tre övriga, Unionen, IF Metall och Kommunal bekänner sig till lönebildningsmodellen där industrin sätter märket. Men Sveriges Lärare går sin egen väg. Man kräver kraftigt stärkta relativlöner. Med andra ord vill förbundet att lärarna ska få mer än andra yrkesgrupper.

– Vi menar ju att våra grupper är samhällsbärande.

Kanske ännu viktigare än löneökningstakten är frågan om makten över arbetsdagens innehåll. Sveriges Lärare vill reglera för- och efterarbetet och sätta ett tak för undervisningstiden

– Så att lärare kan ägna sig åt kärnuppdraget. Då kan ingen lägga på oss mer undervisningstid utan att det andra hänger med. Det är en riktigt bra lösning som lärarna efterfrågar och som skulle bidra till kvalitet i skolan. Det här är fullt rimliga krav som borde ha varit på plats för längesen.

Konkret yrkar Sveriges Lärare att arbetsgivarna inom SKR och Sobona ska göra gemensam sak med facket och vända sig till regeringen. Man vill binda staten vid ett ökat ansvarstagande för finansiering och resursfördelning i skolan. Vidare vill man att staten ska sätta gränser för hur stora skolklasser och förskolans grupper får vara. Fackförbundet efterlyser alltså lagstiftning i frågor som skulle kunnat regleras kollektivavtalsvägen.

– Våra medlemmar bryr sig inte om ifall vi åstadkommer det här via lag eller avtal. De vill ha verkstad. Det är liksom grunden i det hela.