Poliser och vårdpersonal drabbade av PTSD

Under några dagar i påskhelgen skakades flera områden i Mellansverige av våldsamma kravaller i samband med de famösa koranbränningarna. I stormens mitt stod de poliser vars jobb det var att upprätthålla ordning kring den högerextrema koranbrännarens demonstration. Och de var alldeles för få. 

När koranbrännaren snabbt försvann från platsen tog den uppretade folkmassan ut sin ilska på poliserna med hjälp av stenar och eld. Bilderna på brinnande piketbilar och backande poliser kablades ut i tv.   

Hittills har 400 anmälningar om skador och tillbud under dessa påskkravaller kommit in från de poliser som var på plats, det handlar om allt från sår och mjukdelsskador till benbrott och hjärnskakningar. 186 av skadorna har bedömts som mycket allvarliga. Men då handlar det bara om de uppenbara, ofta fysiska, skadorna, sådana som är föremål för försäkringsärenden. 

Ytterligare ett stort antal poliser har vittnat om skräcktimmar då de fruktade för sitt eget eller sina kollegers liv. Några satt inlåsta i en polisbuss som folkmassan försökte slå sönder, medan bussar runtomkring dem sattes i brand.  

- En del poliser reagerade direkt med stress och ångest och några har gjort en anmälan, men för andra kan det komma smygande. Ingen vet hur dessa psykiska ohälsotal kan utvecklas framöver.  

Patrik Danielsson liknar påskupploppen vid kravallerna i samband med det internationella toppmötet i Göteborg 2001.   

- PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) är ett akut stresstillstånd som får den som utsatts för ett trauma att återuppleva skräcken gång på gång. Många som har flytt från krig eller som tjänstgjort militärt i krigszoner bär med sig fruktansvärda och obearbetade upplevelser som kan försätta dem i det posttraumatiska stresstillstånd där dödsångesten och känslan av vanmakt och brist på kontroll återupplevs.  

Men det är inte bara krig som drabbar. En rad yrken är till sin natur regelmässigt utsatta för pressande och svåra situationer på liv och död. Förutom polisyrket handlar det om exempelvis räddningstjänsten, försvarsmakten och sjukvården. Risken att utsättas för PTSD är i högsta grad en arbetsmiljöfråga. Påskkravallerna var en tillfällig och akut händelse, men i bakgrunden pågår en mer kronisk situation med gängvåld som har ökat kraftigt i Sverige under tjugohundratalet. Att detta drabbar poliser syns tydligt i statistiken. 71 procent av ingripandepoliserna angav i polisförbundets rapport från december 2021, ”Polisman i tjänst ska tåla …”, att de utsatts för våld, hot eller trakasserier, en siffra som låg konstant på samma nivå som tidigare år trots pandemin och de restriktioner som fanns runt den. Åtta procent hade sökt vård för skador under en tolvmånadersperiod och mellan en tredjedel och hälften av poliserna ansåg att våldet mot poliser blivit grövre, vanligare och/eller mer utstuderat. 

Men trots att denna förråing har pågått i flera år går effekterna ännu inte att fånga upp i sjukdomsstatistiken. Patrik Danielsson tror att ökningen sker parallellt, lite i skymundan.   

- Alla människor utvecklar inte PTSD, inte ens i krig. Vissa borstar av sig och går vidare. Det beror på ett komplext samspel mellan olika faktorer, som graden av sårbarhet, hur starkt stöd man har i sitt privatliv och vad man har lärt sig för strategier för att hantera känslor. 

Polisen i Linköping anmälde i juni sina arbetsledare för brott mot arbetsmiljölagen efter påskkravallerna. Poliserna var för få, deras utrustning höll inte måttet, förstärkningar kallades in för sent eller inte alls och ingripandepoliser utan specialutbildning beordrades att gå rakt mot de våldsamma folkmassorna. Många poliser är arga över att ha utsatts för en livsfarlig situation där det var turen snarare än våldsmonopolet som räddade dem från dödsfall. Även Polismyndigheten anmälde sig själv för arbetsmiljöbrott i maj efter att det framkommit att interna underrättelserapporter varnat för våldsamheter i samband med koranbränning. En förundersökning pågår vid särskilda åklagarkammaren. 

Samtidigt pågår en kris i en annan offentligt finansierad verksamhet. Coronapandemin har prövat vården till det yttersta, med långa övertidspass och varm skyddsutrustning. På avdelningarna fick läkare, sjuksköterskor och undersköterskor vårda patienter med andnöd och dödsångest, ofta under stor tidspress. Antalet döda på avdelningarna ökade dramatiskt och många dog ensamma, utan anhöriga och med bara skyddsklädd vårdpersonal i sin omgivning. Att stress och PTSD förvärras av empatiångest, inlevelsen med andras smärta, är väl känt bland räddningspersonal, som brandmän och sjukvårdare. På engelska kallas det ”compassion fatigue”, omtankeutmattning. Det är själva empatin som kan överlasta den som ofta utsätts för andra människors smärta.  

Som om inte det räckte behövde vårdpersonalen förhålla sig till sin egen rädsla för att bli smittad och svårt sjuk, och oron över att bära med sig smittan hem till sin egen familj. Att det var en reell rädsla visar Arbetsmiljöverkets rapport Arbetsskador 2021. Antalet anmälda arbetssjukdomar ökade kraftigt under både 2020 och 2021, till största delen förklarat av alla som var hemma med covid eller misstänkt covid.  

Det borde vara över nu, men den här våren och sommaren har vårdpersonal börjat säga upp sig, eller hotat med att göra det, och sommarbemanningen har stora vakanser i nästan alla regioner i Sverige.  

- Vården är i kris, därför att sjuksköterskorna och läkarna inte orkar mer.  

Jani Stjernström tycker att ett stort problem är att arbetsgivarna inte tar problemen på allvar. Under två intensiva pandem år har alltför få arbetsgivare arbetat organiserat med debriefing. Reaktionerna kommer efteråt, först nu. I två år ställde folk upp, gick på sina scheman, kämpade för att klara den patientström som var.  

- Jani Stjernström, som själv har arbetat som ambulanssjuksköterska, tror att det behövs en obligatorisk och systematisk debriefing. Människor behöver lära sig att känna igen kroppens signaler och tala högt om frustrationer och oro. Hon tror att många går med en odiagnostiserad PTSD. 

- Det man märker nu är ju att tålamodet och toleransen har försämrats hos många vårdanställda. Både hög arbetsbelastning och otäcka upplevelser landar i etisk stress, en känsla av att man inte räcker till. Och symtomen kommer ofta när belastningen avtar. 

- Hon beskriver en ond cirkel där stress leder till högt blodtryck, svårigheter att sova, sömntabletter, påföljande hangover, dåligt humör och mer stress.  

En tickande bomb.