”En sällsamt realistisk närvarokänsla”

Jag sträckläser Nina van den Brinks biografi över Maja Ekelöf och tänker till slut knappt på att det är en bok jag läser: detta är liv och ingenting annat. Ovanpå den superklassiker som Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” blev och förblivit ända sedan den utkom våren 1970, lägger sig en biografi över denna människa som också har utsikter att bli en klassiker. ”Jag har torkat nog många golv” heter den och den berättar historien om städerskan från Karlskoga som plötsligt, som ett mirakel underifrån, steg in i den svenska offentligheten och i ett enda slag uppdaterade arbetarlitteraturen.

Det där ordet rapport i titeln inspirerades av Jan Myrdals ”Rapport från en kinesisk by”, som storläsaren Ekelöf förstås hade läst. Men till skillnad från Myrdals rapportbok – som idag framstår som tillkommen mer ur ren ideologi än möten med människor – kliver i Ekelöfs bok en enskild människa fram vars liv blixtbelyser ett samhälle, en tid. Här är låginkomsttagaren – låglönaren, skrev Ekelöf - som i rekordårens Sverige kämpade som ensamstående fembarnsmorsa och flera slitsamma jobb.

En väninna gav henne idén att skicka in ett bidrag till en romantävling som förlaget Rabén och Sjögren utlyst. Det hon satt på var en massa dagsboksanteckningar från flera år tillbaka. Hon samlade ihop dem. Problemet var att förlaget krävde att bidraget måste skrivas ut på maskin. Hon hade ingen. Men på städjobbet på kommunkansliet stod på kvällar och nätter tjänstemännens skrivmaskiner oanvända. Hon lånade dem, knackade med stor möda och rädd för att upptäckas, ned sina anteckningar. Hon vann tävlingen. När pristagaren offentliggjordes exploderade uppmärksamheten i press, i TV, ja bland vanligt arbetarfolk som funnit en förebild, rentav en hjälte. 

Prissumman, 25 000, motsvarade nästan dubbla hennes årslön. En underbar scen i biografin är när hon stegar uppför trappan till sparbanken i Karlskoga för att betala av det sista av sitt lån på en oljepanna – det är samma trappa som hon själv städat i många år – och säger till banktjänstemannen: ”Så, nu får ni städa er trappa själv”.

Nina van den Brink följer Maja Ekelöf tätt, tätt i allt hon gör, från bärplockning över stickning och till det politiska engagemanget i FNL-rörelsen och som insändarskribent i Karlskoga Tidning. Naturligtvis gissar hon sig ofta till vad Ekelöf kände och tänkte, men gissningarna bygger på fakta, intervjuer med barn och vänner, ja, på inlevelse. Det är den inlevelse som utgår från en klasserfarenhet som hon delar med Maja Ekelöf. Med ojämna mellanrum lägger van den Brink nämligen in bitar av sin egen historia i biografin: en invandrad finsk mormor som städade hela livet, en mamma som var städerska och fabriksarbeterska, Nina själv när hon tar städjobb i England eller känner sig mindre värd i en medelklassvärld. I sin biografi ägnar hon många detaljer åt städandets hantverk: Städning är inget skitjobb, inget enkelt jobb. Men det är uselt betalt. Samhället skulle inte klara sig utan städare.

Allt detta gör att van den Brink lyckas skapa en sällsamt realistisk närvarokänsla i sin biografi: Det känns på något sätt som om Maja Ekelöf, som dog 1989, skrivit ännu en bok.

van den Brink är på ett häpnadsväckande sätt solidarisk med sin huvudperson, utan att för den skull vara lojal med allt hon gör. Många läsare studsar säkert till över hur intrasslad hon var i sextiotalets vänstersekterism, i maoismens malströmmar. Ekelöf blir själaglad när hon bjuds in till en kulturfestival i forna DDR och skriver rätt hyllande krönikor om öststatskommunismen. Men van den Brink klarar av att skildra det där utan att stryka medhårs. Och det gör hon därför att biografin också är en träffsäker tidsskildring av i synnerhet de sextio- och sjuttiotal då jämlikhetstanken liksom detonerade i västvärlden och i Sverige.

Det är mycket som överraskar i Ekelöfs historia. Inte visste jag att hon gav ut en brevväxling med fången Tony Rosendahl, som strax innan boken kom ut deltog i en massrymning från fängelset. Och när Maja Anderson – så hette hon som ogift – kommer till världen 1918 föds hon in i en småstads medelklassliv; familjen bodde i en f.d. disponentvilla och hade piano och det lästes och sjöngs. Hennes syster gav på femtiotalet ut en roman som skildrade en ganska borgerlig uppväxt med hattaskar, teaterbesök, pianolektioner.  

Men Maja Ekelöf gick ett annat öde till mötes efter att familjens status sjunkit: Hon blev arbeterska, som piga och som anställd på Bofors krutfabrik och slutligen städerska i många år. Hon gifte sig med grävmaskinisten och sedermera småföretagaren Henry Ekelöf och de fick fem barn, innan maken drog för en yngre kvinna. Efter skilsmässan var hon rädd att mista vårdnaden om barnen på grund av fattigdomen hon hamnade i.

Maja Ekelöf blev kvar i Karlskoga hela sitt liv. Till skillnad från många andra av tidens rapportförfattare, till exempel Sara Lidman – som kunde hälsa på henne på Solvargsvägen - steg Maja Ekelöf inte ned till verkligheten, utan upp från den. Efter publiceringen av ”Rapport från en skurhink” förvånade hon sig över att det i samhällets ögon aldrig var värt något att vara arbetare, bara att skriva om det.

Och så är det fortfarande. Svensk arbetarklass är idag långt mer osynlig i media och samhällsdebatt än på sjuttiotalet. Men det går omkring ett spöke i alla rika länder som alla makter sammansvurit sig mot: Städerskan, arbetaren, rösten underifrån.