Övervakning på gott och ont

En del upplever övervakningen som obehaglig, andra bryr sig inte. Själv är jag inte särskilt upprörd, övervakningen har sina fördelar. Kom ihåg killen som rånade en avsomnad fyllskalle på tunnelbanespåret. Eller ungdomarna som sprängde maratonlöpare i Boston. Alla fastnade de på bild och kunde gripas.

Å andra sidan, går demokratin omkull ligger många risigt till. IB-affären var förmodligen bara en fläkt jämfört med dagens åsiktsregistrering.

Även våra arbetsplatser är övervakade. Ibland är arbetsgivarnas syfte att förhindra brott, till exempel genom att sätta upp kameror på ett lager. Tja, rimligt om arbetsgivaren redovisar siffror på svinnet och hur det minskar med kameror.

Annat är det med kameror för att mäta arbetsprestationer. Den typen av arbetsplatser är ovärdiga ett modernt samhälle. Att sätta dit anställda, i stället för att motivera, bygger knappast en framgångsrik verksamhet.

Tyvärr finns knappt några regler för övervakningen av de anställda, till skillnad från andra grupper. Inom idrottsrörelsen vet till exempel alla vad som gäller vid drogtester.

Flera utredningar om integritet på arbetsplatserna samlar damm på Regeringskansliet men politikerna har aldrig kommit till skott. Den nuvarande regeringen vill inte vara sämre och har tillsatt en ny utredning: I vilken omfattning kan arbetsgivare begära utdrag ur belastningsregistret? Resten överlämnas åt vilda västern.

Mest gränslöst är det förmodligen inom äldreomsorgen. Missnöjda anhöriga utnyttjar den simpla tekniken, monterar upp webbkameror och skapar nya arbetsmiljöproblem för personalen. Lika illa är det när ungdomar provocerar poliser genom att trycka upp filmande kameror i deras ansikten. I det här numret berättar vi om möjligheterna att behålla lugnet – eller att agera.