Tidningen

Anhöriga tar kontrollen över anställda

”Hur kunde vi gå med på det? Det pågick i två, tre år och efteråt förstår vi inte hur vi orkade. Men de var starka och till slut var vi rädda för dem,” säger en anställd på ett äldreboende som vill vara anonym. (Personerna på bilderna har inget samband med artikeln) Foto: TT / Alamy

Nu har en anhörig monterat upp en sjätte kamera. På toaletten hos sin pappa.<br>– Hon kan ringa när hon ser att någon är på väg att sätta på vårdtagaren fel byxor, säger en anställd inom vården.<br>Välkommen till en vanlig dag i äldrevård-Sverige. Arbetarskydd granskar hur nitiska anhöriga tar kontrollen över verksamheten.

Publicerad

De anställda i vården utsätts för alltmer hot och övervakning av påstridiga anhöriga.

Störst är problemet inom äldrevården.

Tidigare droppade det in enstaka anmälningar om att detta utgjorde ett arbetsmiljöproblem. Men de senaste två året tycks det ha accelererat. Anhöriga som kritiserar och skäller, inkompetensförklarar personalen, gömmer sig i smyg eller sätter upp kameror för att övervaka de anställda.

– Anhöriga som står på sig och klagar kommer att bli allt fler tror jag. Man måste tala för sig och sina gamla numera, eftersom äldrevården inte fungerar till hundra procent. Det kommer att bli allt vanligare framöver, säger Karin Josefsson, docent i vårdkunskap vid Mälardalens högskola.

För att kontrollera om intrycket av att problemen med anhöriga tilltar har Arbetarskydd gått igenom alla ärenden de senaste tre åren i vårt nyhetsbrev Senaste nytt om arbetsrätt. I brevet redovisar vi varje vecka alla förelägganden och förbud från Arbetsmiljöverket och alla anmälningar om dålig arbetsmiljö från landets skyddsombud. På tre år blir det lite drygt fyratusen ärenden.

  • 2011 återfinns ett ärende: En sambo till en person som får hemtjänst i Klockarbo är otrevlig, högljudd och berusad.
  • 2012 hittar vi fem fall. Hemtjänstpersonalen i Viskafors mår dåligt av att brukarens syster alltid är där, som styr och ställer och går till personangrepp. Personalen känner olust och ingen vill gå dit och jobba ensam. På äldreboendet och dagverksamheten Östhaga i Lidköping skäller en anhörig regelbundet ut personalen och dikterar villkoren för hur vården ska bedrivas. Personalen gråter, rapporterar Arbetsmiljöverkets inspektör.
  • I år har det hittills kommit in sju nödrop från anställda som menar att anhöriga är ett så stort problem att de varit tvungna att koppla in Arbetsmiljöverket. Och nu har personalen också klagomål på att anhöriga sätter upp kameror för att kontrollera deras arbete.

– Vi har inte koll på hur många ställen det finns webbkameror uppsatta. Men jag är övertygad om att det händer på en rad arbetsplatser: hemtjänsten, särskilt boende, personliga assistenter, säger Peter Larsson, ombudsman på Kommunal.

Kommunala Stjärnhuset i Karlstad ligger mitt i stan med utsikt över ett trevligt grönområde. Det är ett särskilt boende för äldre och personer med stora vårdbehov. Här finns 36 lägenheter som de boende hyr och här erbjuds aktiviteter som bridge, boule, stavgång och tai chi.

Problemen började för fem år sedan då en ny vårdtagare kom till Stjärnhuset. Och dennes dotter.

I en anmälan till Arbetsmiljöverket berättar personalen via sitt skyddsombud om hur den anhöriga under dessa fem år varit uttalat missnöjd med de anställdas arbete. De har skällts ut för att vara inkompetenta och fått höra att de borde sluta, eftersom de inte är lämpade för jobbet. De har anklagats för att ge vårdtagaren fel medicin och att de kommer att få stå till svars när vårdtagaren en dag går bort. Vid flera tillfällen har den anhörige gömt sig för att kontrollera personalens arbete.

I somras trappades konflikten upp då den anhöriga installerade fem övervakningskameror i vårdtagarens lägenhet. En riktad mot sängen, en mot diskbänken, en mot kylskåpet, en i ett angränsande rum och en i garderoben.

Nu har ytterligare en kamera, den sjätte, monterats upp på vårdtagarens toalett.

– Vi vet att den anhöriga kan se allt som kamerorna visar i sin mobil. Hon kan ringa när hon ser att någon är på väg att sätta på vårdtagaren fel byxor. Det är fruktansvärt med denna övervakning. Man tror ju inte det är sant. Vårt människovärde har tagits ifrån oss. Vi är stolta över det jobb vi gör och tycker om att vårda. Och så blir vi behandlade så här, säger Erika Forsberg, skyddsombud på Stjärnhuset.

De anställda känner sig misstrodda, anklagade, otrygga och skrämda och klagar på sömnproblem, ständig oro, nedstämdhet och att de har en klump magen varje gång de ska till jobbet, berättade skyddsombudet när Arbetsmiljöverket var där på inspektion.

– Vi har just haft möte om detta och grunnat på vad vi ska göra, säger Lena Boman, inspektör vid Arbetsmiljöverket i Örebro som har Stjärnhuset i Karlstad på sitt bord. Det har ju pågått år ut och år in. Jag tror att vi kommer att få se alltmer av detta i framtiden. Man misstror vården. Och smällen får de anställda ta.

Personalen på Stjärnhuset har klagat hos cheferna och därefter erbjudits handledning och professionell hjälp för att de inte mår bra – samt extrapersonal några timmar per dag för att de inte ska behöva vara ensamma med den anhöriga.

Men kamerorna tror inte de ansvariga att de kan göra så mycket åt.

– Vi har inga medel att ta till. Det är Datainspektionen och Länsstyrelsen som har tillsynsansvar för övervakningskameror. Men bara i allmänna lokaler och inte i ett enskilt hem som det är frågan om här. Det känns lite märkligt, säger Per-Olov Johansson, verksamhetschef i Karlstads kommun.

Arbetsmiljöverket har krävt att kamerorna ska vara avstängda när personalen arbetar med vårdtagaren. Men inte heller det tror Per-Olov Johansson det är så säkert att man får igenom.

– Ribban i samhället har höjts. Det har blivit allt vanligare med kränkande tillmälen mot dem som jobbar i vården, en råare ton jämfört med hur det var för tio, femton år sedan. Många anhöriga är 40-talister som ställer krav på ett helt annat sätt – samtidigt som stressen inom vården ökat. Därför har vi nu krävt att de anställda ska ha möjlighet att kontakta en chef dygnet runt om de har problem med anhöriga. De anställda ska ha möjlighet att prata med någon professionell om de blivit kränkta, säger Harriet Schultz-Karlsson, arbetsmiljöinspektör och nationell samordnare av omsorgen vid Arbetsmiljöverket.

På äldreboendet Brogården i Skellefteå har det suttit en webbkamera i en av de boendes lägenheter sedan mer än ett år tillbaka – ditsatt av en anhörig.

Vid ett möte med chefen för avdelningen spelade den anhörige upp en ljudupptagning och anklagade en i personalen för att vara ett exempel på att professionell vård inte bedrevs på äldreboendet.

Personalen berättar att de känner ångest, stress och oro av övervakningen.

– Enligt den anhörige ville han kunna se om den boende var uppe och gick på nätterna, vilket hände. Han använde Skype och kunde då hemifrån säga till den anhörige att till exempel gå och lägga sig, berättar Joakim Dahlgren, Kommunals skyddsombud i Skellefteå.

Något som den anhörige uppenbarligen inte trodde att personalen skulle klara av.

Många drar sig för att anmäla – varför händelserna gömmer sig bland mörkertalen.

De anställda vid ett kommunalt äldreboende i en mindre stad i södra Sverige anmälde aldrig – trots att en handfull röststarka anhöriga mer eller mindre tog över verksamheten. Till slut var de anställda rädda för att gå till jobbet.

– Hur kunde vi gå med på det? De tog ju över avdelningen. Det pågick i två, tre år och efteråt förstår vi inte hur vi orkade. Men de var starka och till slut var vi rädda för dem, berättar en anställd som jobbat på äldreboendet i 20 år, men som inte vill framträda med namn.

De anhöriga bildade en förening och tanken var att de skulle skaka fram pengar för inköp av ett och annat på äldreboendet.

De började med möblerna.

På boendet fanns möbler precis som de som de gamla haft hemma, praktiska men gamla. Anhörigföreningen tyckte de var trista och åkte till Ikea och köpte nytt. Fräscha och blommiga men så opraktiska att det inte gick att få rullstolarna under borden.

– Vi försökte prata med dem. Men de lyssnade inte. De begrep inte de gamla, förstod dem inte, lyssnade inte. Det var besvärligt för oss eftersom det var deras anhöriga vi vårdade.

Föreningen bestämde att de skulle ha ett möte med personalen regelbundet en gång i månaden, hade synpunkter på deras schema och krävde mer personal vid vissa tidpunkter.

– De var här ofta. Men vi fick inte intrycket att de i första hand var här för att besöka sina gamla, utan för att kontrollera oss.

När man skulle pynta till jul underkändes det gamla pyntet. Nytt fräscht inhandlades.

– De ville ha moderna saker, köpsamhällets saker som är fint just i dag.

På avdelningen var det tradition att personalen och de boende åt samtidigt i matsalen. Det gillade inte anhörigföreningen som förbjöd detta.

– En del gjorde det ändå eftersom de tyckte om det. Och när vi hörde att det slog i dörren och de var på väg in var det de som gömde tallrikarna bakom gardinerna. Vi var rädda för dem.

Personalen tog förstås upp saken med chefen. Men medlemmarna i anhörigföreningen var starka och chefen vek sig.

Till slut gav de sig på tavlorna. De gamla tavlorna med vattenfall och fjäll och älgar i solnedgång som hängde på avdelningen.

Tavlorna åkte ner och ersattes med inglasade affischer med rosor, även de inhandlade på Ikea.

– En gammal dam hade en målning med en hund på dörren till sitt rum. Varje kväll gick hon fram till tavlan och sa Godnatt Frej! Till slut avled anhörigföreningens gamla mammor och pappor och verksamheten ebbade så småningom ut.

– Det värsta med alltsammans var att det blev osämja bland oss som jobbade där. Vi mådde så dåligt, bevakade varandra och blev osams. Men hur kunde vi gå med på det och hur orkade vi, frågar sig den anonyma medarbetaren på äldreboendet.

Anhöriga som skäller på personalen och börjar diktera villkoren för hur vården ska skötas sliter hårt på de anställda. På äldreboendet Östhaga i Lidköping har en anhörig utgjort ett problem för personalen under mer än två års tid. Den anhöriga får vredesutbrott och ifrågasätter personalen, kommer till boendet minst en gång om dagen och dyker då upp när som helst, eftersom hon har en nyckel dit. Flera gånger om dagen ringer hon till avdelningen, berättade skyddsombudet när Arbetsmiljöverket var där för en inspektion.

Enligt skyddsombudet är hela personalgruppen uttröttad, man gråter, är rädd för den anhöriga, känner stress och oro med sjukskrivningar som följd.

När vi tar kontakt med skyddsombudet låter hon meddela att hon inte orkar prata om hur det varit.

Hur har det blivit så här? Vad är det som gjort att anställda inom äldrevården har ångest när de ska gå till jobbet och att de är rädda för vissa anhöriga? Och hur har det blivit så att anhöriga litar så lite på äldrevården att de till och med monterar upp kameror för att övervaka personalen?

En kvinna som jobbat länge inom vården menar att många anhöriga har förstått att det lönar sig att vara påstridig – att det ibland är det enda sättet som deras gamla föräldrar kan få den vård de vill ha.

– Förr var det en självklarhet att ingen skulle få dö ensam utan att en personal sattes in att vaka över den döende in i det sista. Det är ingen självklarhet längre på grund av att bemanningen skurits ner. Men om en anhörig står på sig och kräver att ett vak sätts in när det närmar sig slutet – då får de också det. På så sätt är det annorlunda i dag.

Peter Larsson, ombudsman på Kommunal, anser att det blivit allt vanligare att anhöriga kräver ut arbetsanteckningar om sina gamla; hur mycket och vad de ätit och druckit, medicinering, duschning, toalettbesök.

– Jag kan förstå att de gör det. Det blir en helt annan sak när det handlar om ens gamla mamma eller pappa. Även professionell vårdpersonal reagerar så. Men vill verkligen alla gamla att deras anhöriga ska läsa allt detta i detalj? Många tror att de bestämmer över sina föräldrar. Men så är det inte så länge de är klara i knoppen.

Men vad den främsta orsaken är till att det blivit så här är de flesta vi talat med överens om – skandalerna.

Och listan kan göras lång:

• 1997 slår undersköterskan Sarah Wägnert, som jobbar på Polhemsgården i Solna, larm om vanvården där, om sår som skötts så dåligt att de gamla fått kallbrand.

• 2001 i Landskrona påträffas en 70-årig dement kvinna, som legat och skrikit i tio dagar, med maskar i ett ruttet fotsår.

• 2002 blev sonen till en 93-årig dam i Gislaved misstänksam och placerade en röststyrd bandspelare i hennes rum. Biträdenas grovt kränkande kommentarer om den gamla sändes ut i radio och TV.

• 2004 påträffas hundratals maskliknande larver i en 77-årig kvinnas säng på ett äldreboende i Örebro.

• 2005 påträffas en kvinna död i Sundsvall som hade så kallad telefontjänst. Det innebär att hon skulle bli uppringd av hemtjänsten två gånger om dagen. En oläst tidning visade att ingen ringt på flera dagar.

• 2011 Caremaskandalen. Rapporter från flera av företagets äldreboenden om liggsår, undernäring, fallskador. Uppgifter om att personalen ålagts att väga blöjorna så att dessa används maximalt. Personalbrist samtidigt som cheferna får bonusar och aktieoptioner.

– Det är så lätt att hitta information på nätet numera. Och så har alla läst om skandalerna i vården. Jag läste om detta med kameror som satts upp hos äldre. Och tänkte faktiskt på det en dag när jag var hemma hos en gammal dam, som har en son som alltid skäller på mig. Tänk om han satt upp kameror för att övervaka mig! berättar en sjuksköterska som tillsammans med hemtjänstpersonal gör hembesök hos äldre.

Arbetsgivaren måste sätta upp regler

1. Det är arbetsgivaren som är ansvarig för att de anställda har en bra arbetsmiljö.  Anställda som känner sig rädda och utsatta ska i först hand vända sig till arbetsgivaren och förklara problemet. Gör detta tillsammans med skyddsombudet.

2. Skyddsombudet kan ställa krav på arbetsgivaren och arbetsgivaren kan ställa krav på anhöriga.

Det kan till exempel vara att:

  • Göra klart för den anhöriga vilka regler som gäller vid kontakt med personalen. Det ska också framgå vilka åtgärder som vidtas om dessa regler överträds.
  • Ha skriftliga regler om vilka
  • gemensamma utrymmen som den anhöriga har tillträde till.
  • Förklara att frågor om vårdtagare ska ställas till respektive chef – inte till personalen.
  • Om personalen utsätts för en hotfull anhörig ska arbetsgivaren omedelbart vidta åtgärder som till exempel dubbelbemanning för att undvika ensamarbete – eller sätta in väktare.
  • Om en anhörig hotar någon i personalen ska detta polisanmälas.

Källa: Kommunals ombudsman Peter Larsson