”Men fan heller – jag sa nej till förtidspension”

KRASCHEN

Anette Strömqvist stod som vanligt framför datorn på hörcentralen och försökte hålla alla sina bollar i luften. Utanför var det julstämning och snöflingorna singlade långsamt ner. Millennieskiftet stod för dörren. Inne på Anette Strömqvists ena arbetsrum var det febril aktivitet. Hela tiden kom någon in och avbröt med frågor. Hon hade alltid svaren. Med tiden hade hon blivit den där som alla frågade om allt. Hon tyckte om det. Det fick henne att känna sig betydelsefull. Jobbet var dessutom roligt. Så Anette Strömqvist jobbade på. Försökte tillfredsställa allas önskemål. Sa aldrig nej. Men omgivningen såg, har hon förstått såhär i efterhand. Arbetskollegerna undrade hur länge hon skulle orka. Själv kände hon också att något höll på att hända, men förnekade det. Hon ville inte se, trots att hon fick magsår och blev inlagd på sjukhus. Trots att hon redan tidigare en gång varit sjukskriven för sin onda nacke.

– Jag var som orkestern på Titanic. Jag fortsatte spela fast jag insåg att båten höll på att sjunka. Likt förbannat stod jag kvar där.

Det var en turbulent tid i hela arbetsgruppen. Flera personer hade slutat på kort tid. Ytterligare en kollega skulle strax gå på föräldraledighet. En ny person behövde läras upp.

Samtidigt var Anette Strömqvist ensamstående mamma till två små barn varannan vecka. Under de barnfria veckorna jobbade hon mer än heltid, för att kunna jobba halvtid när hon hade barnen. Parallellt var hon facklig på 25 procent. För den tiden togs det inte in någon ersättare. Det dåliga samvetet gnagde ständigt.

– Kollegerna kunde fråga ”Jaha, ska du jobba i dag?”. Men jag jobbade ju även när jag löneförhandlade. Jag ville visa dem att jag ändå gjorde det jag skulle på jobbet. Jag ville vara duktig.

Det var när ersättaren för den gravida kollegan skulle läras upp som hon rasade. Plötsligt kunde hon inte röra huvudet. Alls. Smärtan i nacken var förlamande. Det var bara att försöka ta sig hem. Trots att hon egentligen inte alls hade tid. Tyckte hon. Läkaren fick veta att hon minsann max tänkte vara sjukskriven en vecka på heltid och sedan två veckor på halvtid. Sedan måste hon tillbaka till jobbet.

– Det var en liten missberäkning där. För dagen efter var smärtan ännu värre, säger Anette Strömqvist och skrattar lite uppgivet.

Hon blev sjukskriven. Då var hon 40 år gammal. Det var en sorg, för hon tyckte så mycket om själva arbetsplatsen. Men smärtan tycktes ha kommit för att stanna. Hon fick domningar i armarna, stora sömnsvårigheter och någon sorts ryggkramp. Tankarna på jobbet malde i huvudet som en centrifug. Ganska snart efter den första sjukskrivningen blev hon erbjuden förtidspension med sjukersättning – då var regelverket annorlunda. Läkaren kryssade i rutan som talade om att Anette Strömqvists utsikter att tillfriskna, så att hon kunde återgå till sitt gamla jobb under de närmaste åren, inte fanns.

– Men fan heller. Jag sa nej till förtidspension, säger Anette Strömqvist med beslutsamhet i rösten.

Någon diagnos fick hon aldrig. Hon beskriver problemen som väldigt fysiska.

– Det har de varit hela tiden. Men jag förstår nu att det nog inte bara var fysiskt.

De första åren som sjukskriven var värst. Smärtorna och sömnbristen gjorde henne trött. Hela dagarna gick åt till att hantera smärtan och sova. Hon som varit en sådan som var fotbollstränare åt sonens fotbollslag och som dessutom var både ordförande och sekreterare i byalaget. Efter kraschen på jobbet blev varje vardagssyssla ett jätteprojekt. Att fylla tvättmaskinen och besöka affären samma dag blev för mycket. Hon blev tvungen att planera minsta lilla detalj. Om någon skulle komma på besök klockan två tyckte hon inte att hon hann gå en promenad två timmar före dess.

Trots att hon var så trött klarade hon inte att hålla sig borta från arbetsplatsen. Varannan dag gick hon på sjukgymnastik och tyckte att hon kunde passera förbi sin gamla arbetsplats när hon ändå var där.

– Jag for in och kokade kaffe på hörcentralen på morgonen som jag alltid hade gjort när jag jobbade. Jag skulle ändå till sjukgymnasten någon timme senare och tänkte ”Herregud, hur ska det gå om inte jag kokar kaffet?”.

I början ringde telefonen hemma hela tiden. Kollegerna ringde för att fråga olika saker. Efter en tid blev det helt tyst, och Anette Strömqvist började titta åt ett annat håll varje gång hon såg sin ”gamla” arbetsplats, sjukhuset.

– Jag kände mig så lurad av att sjukhuset stod kvar och att verksamheten gick vidare trots att jag inte var där. Då hade jag ju inte behövt bli såhär dålig. Då hade jag kunnat vara sjuk när kroppen sa ifrån, i stället för att hålla på och harva bara för att.

Det kändes som om hela yrkesidentiteten försvann i ett nafs.

Sjukskrivningen blev hennes nya identitet. Den definierade henne i alla sociala sammanhang.

– Smärtorna syntes inte på utsidan. Det kändes som om folk trodde att jag maskade, att jag var en sådan där bidragsfuskare. Jag kände mig helt värdelös.

Efteråt har hon funderat mycket på vad som gjorde att kraschen kom just när den kom. I samband med kraschen träffade hon en ny man, som än i dag är hennes sambo. Han hjälpte henne med barnen.

– Kanske kände jag då att jag inte längre behövde klara allt själv. Att jag kunde tillåta mig att rasa.

Hon fortsatte gå till sjukgymnasten. Vid ett tillfälle sa sjukgymnasten: ”Åh, om jag bara kunde skrapa under ytan på dig och komma in under skalet.”

Anette Strömqvist ser tankfull ut under det bruna halvlånga håret. Den kommentaren gick rakt in. Hon kände sig som ett ägg.

– Jag hade inte någonting om jag misslyckades med att hålla masken utåt. Då skulle hela jag flyta ut, som innehållet i ett ägg.

Någon samtalskontakt med psykolog eller kurator erbjöds hon aldrig. Men den nya chefen, som börjat efter att hon blev sjukskriven, hörde av sig efter några månader. Hon bad om ett möte. Anette blev glad över telefonsamtalet. Chefen hade funderat på uppgifter som hon kunde göra när hon kom tillbaka.

– Men jag var inte där, vare sig kroppsligt eller mentalt. Det fanns inte på kartan att jag skulle komma tillbaka vid den tidpunkten. Men chefen gjorde absolut vad hon kunde enligt reglerna som gällde då. Hon hörde av sig ibland och undrade hur det var.

Sjukskrivningen påbörjades året innan Försäkringskassan införde de hårdare reglerna om återgång i arbete i samband med sjukskrivning. Då fanns ingen bortre sjukskrivningsgräns. Anette Strömqvist kunde ta den tid hon behövde.

Hon åkte hem till byn hon bor i med 150 invånare, fortsatte gå ut med hunden varje dag men träffade i övrigt inte så många människor under en lång period.

– Jag glömde nästan bort att jag var anställd ett tag. Det blir ju så när man är sjukskriven länge.

Flera gånger under åren återkom tankarna på om hon skulle kunna klara att gå tillbaka till jobbet.

– Men jag hindrades av rädslan för att misslyckas. Det skulle jag aldrig fixa. Då skulle det vara kört för all framtid.

UPPVAKNANDET

Varje morgon slöt Anette Strömqvist ögonen på smärtkliniken i Östersund dit läkaren remitterade henne efter ett års sjukskrivning. Hon försökte sitta stilla och tyst, men fick ångest varje morgon inför övningen.

– Det tog sådan tid. Att bara sitta där och blunda och tänka på något ljust. Nej usch, det var då inte bra för någonting.

Hela den årslånga inskrivningen på kliniken började med en rivstart. En tre veckor lång intensivkurs där hon tvingades grotta ner sig i allt det där hon tidigare förträngt under skalet. När hon inte ens ville titta på sjukhuset. Hon fick ställa de viktiga frågorna till sig själv. Varför hade hon blivit sjuk? Vilken del hade hon själv i det?

På kliniken fanns personal som kunde ta emot henne om hon sjönk eller flöt ut ur sitt skal. De andra tio som remitterats till kliniken hade varit med om någon trafikolycka eller fått något över sig som gett dem smärtor. Anette Strömqvist skämdes när hon tänkte på sin egen situation. Hon tyckte att hon själv hade dragit på sig sina problem. Sprungit med huvudet före rakt in i en bergvägg, trots att hon någonstans insett vart hon var på väg. Under året på smärtrehab fick hon träffa läkare och sjukgymnaster. Hon fick vänner där och började känna sig bättre.

– Det var en jättebra plats. Där insåg jag vad jag hade gjort fel och hur jag skulle ha gjort i stället. När jag kommit underfund med det kunde jag börja engagera mig i andra saker. Orsaken till att jag blev så dålig var nog främst för att jag inte ville inse vart det barkade hän.

Åren gick vidare. Bara vart tredje år kallades hon till läkare för ”en besiktning”, som hon säger. Varje gång kom läkaren fram till samma sak: att hon inte blivit bättre. Läkaren kryssade i samma ruta på blanketten som vanligt. Rutan som talade om att chansen att hon skulle kunna komma tillbaka till sitt gamla jobb de närmaste åren var minimal.

VÄGEN TILLBAKA

En dag träffade hon en försäljare som sålde skönhetsprodukter. Försäljaren skulle bli det första steget på den långa vägen tillbaka till jobbet för Anette Strömqvist. Hon fick frågan om hon också ville börja med försäljning. Hon nappade på erbjudandet och fick blodad tand, började hålla makeupkurser och sälja smink och kryddor, med Försäkringskassans godkännande. Det blev bara någon kväll i veckan, men det var skönt att ha något att göra. Anette Strömqvist är i grunden en social person som trivs med att ha mycket att göra. Självkänslan började försiktigt komma tillbaka.

Tillsammans med en nyförlöst kvinna och en höggravid ställde hon upp i Utmaningen, ett initiativ från kommunen som gick ut på att deltagarna skulle cykla och promenera så mycket som möjligt. De tre vann en biobiljett och gick ner några kilon i vikt på köpet.

En dag när Anette Strömqvist var på väg i bilen från en bröllopssminkning fick hon ett sms från den nyförlösta kvinnan. Hon föreslog att de tre skulle ställa upp i motionsloppet Vår­ruset. Anette Strömqvist var fortfarande så inne i festtankarna efter sitt sminkningsuppdrag att hon trodde att Vårruset var ett kalas.

– Vad kul, tänkte jag, med fest. Så jag tackade ja.

Löpning hade aldrig varit hennes grej. Hon bestämde sig för att ge det fem försök. Om det inte gick vägen den femte gången skulle hon lägga ner löpningen.

– De första två-tre gångerna blev jag dålig, men inte sedan. Så har jag tänkt med all träning efter det. Jag får förmodligen ont men jag ger det fem försök.

Men hon övervann motståndet och började träna på allvar inför loppet. Hon märkte hur träningen gjorde henne stark i både kropp och själ. Till slut kände hon sig så stark att hon vågade ta språnget och riskera ett misslyckande – även på jobbet.

– Jag hade modet som krävdes, även om jag var medveten om att när jag provar att börja jobba så kommer det att vara mitt försök. Mitt enda försök. Provar jag för tidigt är det kört, säger Anette Strömqvist.

Hon lyfte telefonluren och ringde chefen. Då hade hon fyllt 50 år. Anette Strömqvist var välkommen tillbaka nästan på direkten. Chefen var helt med på noterna. Snabbt gjordes en rehabiliteringsplan och hela maskineriet drogs i gång för att få henne tillbaka i arbete igen. Precis som hon önskade.

ÅTERKOMSTEN

Första tiden arbetstränade Anette Strömqvist några timmar om dagen. Hon satt trångt, i en liten skrubb utan fönster. Men hon var ändå glad. Kände sig välkommen. Det fanns egentligen inte plats för fyra i läkarsekreterarnas rum på hörcentralen. Eftersom Anette Strömqvist hade de enklaste arbetsuppgifterna och mest stämplade kuvert fick hon skrubben. Men där satt hon inte länge. Efter en tid såg hon till att bli förflyttad in på öronavdelningen. Då fick hon stort igen.

Hela första dagen minns hon att hon ägnade åt att leta efter skrivmaskinen. Alla journaler hade skrivits på den när hon senast var i tjänst. Liksom adresserna på kuverten som skulle skickas. Snyggt och prydligt skulle det vara. Snart förstod hon att också det hade förändrats. Nu mer skrivs journalerna på datorn och det duger bra att skriva adresserna för hand.

När Anette Strömqvist kom tillbaka i tjänst ledde det även till stora omflyttningar av personalen. Sedan två år tillbaka delar hon sin arbetstid mellan syn- och hörselcentralerna.

– Jag tror säkert att jag tog mer energi än var en resurs i början. Här kom det en vimsig 50-åring som inte kunde någonting. Det var tungt när folk kom in och frågade något och den andra läkarsekreteraren inte var på plats. Då stod de bara där och väntade. Det var ju ingen idé att fråga mig. Jag kunde inte svara på något längre. Just det där väntandet. Det var skit­jobbigt.

Chefen var inledningsvis skeptisk till om Anette Strömqvist skulle klara att komma tillbaka på heltid. Men långsamt övergick arbetsträningen i riktigt lönearbete. Först på 25 procent och sedan på 50 procent.

Mitt i upptrappningen blev Anette Strömqvist utförsäkrad. Hon tvingades välja mellan att gå upp till 75 procent eller be om en ny sjukskrivning. Hon valde att strunta i läkaren och gå upp i arbetstid. Väl medveten om att det var ett risktagande. Under tre års tid skulle hon få gå utförsäkrad, utan rätt till någon sjukpenning, om något skulle hända.

– Jag var säker på att det skulle gå bra. Jag hade redan kommit upp i så pass många procent och visste att om det inte gick kunde jag backa, gå ner i tjänstgöringstid igen.

Sedan lite mer än ett år tillbaka jobbar hon heltid. Chefen har till och med gjort henne till sektionsansvarig. Nu är hon spindeln i nätet igen. Men på ett annat sätt. Nu får hon alltid säga sitt innan beslut fattas som rör hennes funktion.

– Och så vi är fler, säger hon.

På anslagstavlan i arbetsrummet sitter bilder på hennes två barnbarn. Klara som fyller ett år på nyårsafton och Sixten som blir tre i april. Hon har även bonusbarnbarnet Aylin, åtta år.

Dem tillbringar hon mycket tid tillsammans med. Hon försöker också vila ryggen ibland genom att ligga på en spikmatta och så har hon fortsatt träna. Det är vad hon gör för att ta hand om sig själv.

Annars är hon inte så mycket för att ta det lugnt. Redan när hon började trappa upp arbetstiden var hon så ivrig att chefen tvingades bromsa henne för att motverka bakslag. Men de första veckorna var hon helt slut efter att bara ha varit på jobbet någon timme. Så mycket hade hänt på tio år. Flera av de gamla kollegerna hade slutat. Rummet såg annorlunda ut. Datasystemet var utbytt. Chefen en annan.

Vägen från arbetsträning till heltid tog fyra år. I dag känner hon sig så gott som återställd. Smärtan i nacken räknar hon med att få dras med ett tag till. Men nu kan hon hantera den på ett annat sätt.

– En gång sa jag ”Tänk om jag kunde vakna en morgon och inte känna av kroppen”, då sa min gamla mor ”Du ska vara försiktig med vad du önskar dig, det kan gå i uppfyllelse” och det är så himla sant. Vaknar jag en morgon och inte känner kroppen är jag förmodligen förlamad och då är värk att föredra.