Hon bevisade att jobbet kan ge artros

När hon skulle välja forskningsområde kom en arbetare som hon träffat flera år tidigare att spela en avgörande roll.

– Jag mindes en äldre skogsarbetare som hade en höftledsartros och en knäartros. Jag var 30 år och sa att, nej, det har inget med fysisk aktivitet att göra. Då tittade han på mig, säger Eva Vingård.

Minnet av den blicken fick henne att forska om artros.

Genom att intervjua dem som fått en ny höft om vad de jobbat med och om de hade idrottat och sedan ställa samma frågor till en kontrollgrupp stack hon hål på läkarvetenskapens uppfattning.

– Den som hade fått en ny höft hade jobbat tyngre. De hade också sportat mer. Fysisk aktivitet var en riskfaktor.

Hon disputerade 1991 på höfter och sedan gjorde hennes doktorand samma sak på knän. Resultatet godtogs inte av alla kolleger med en gång. Men den professor i ortopedi som lärt henne att artros inte hade med jobbet att göra hörde av sig och tackade för att hon tagit fram nya rön.

Vi sitter i ett rum i Arbetarskydds nya lokaler på Kungsholmen i Stockholm. Mötet sker andra gången gillt. Förra gången var hon tvungen att ställa in. Hon hade fått ryggskott ”på grund av intensivt trädgårdsarbete”. Några extra pass på gymmet hjälpte.

– Det är väldigt bra när man har värk och för att förebygga skador.

Eva Vingård är från Blekinge, läste medicin i Lund och arbetade sedan som företagsläkare i Skåne. 1980 gick flytten till Stockholm och en tjänst som underläkare på Karolinska sjuk­husets avdelning för yrkesmedicin.

– Jag ville bli specialist i yrkesmedicin, det som nu kallas arbets- och miljömedicin, och sedan återvända till företagshälsovården.

I Skåne hade hon arbetat på en företagshälso­vårdscentral som många olika företag var anslutna till.

– Den tuffaste branschen var slakteriindustrin. På styckningen hade de raka ackord, ju snabbare man jobbar, desto mer pengar tjänar man. För en ung stark styckare tog det fyra minuter att stycka en halv gris.

Dessutom fick inte temperaturen vara högre än 12 grader, enligt livsmedelslagen. Skyddsombud och skyddskommitté ville veta hur skadorna kunde bli färre.

– Jag sa att om man ville förebygga skador skulle de raka ackorden tas bort och temperaturen höjas.

Men varken arbetsgivare eller arbetare ville ta bort de raka ackorden. Både yngre och äldre arbetare tyckte att det blev rättvist över tid. Den som skar sig blev sjukskriven en vecka för att inte köttet skulle infekteras.

– Det är lätt att se vad som är förebyggande men att genomföra det är inte lika lätt, säger hon.

I Stockholm var hon anställd hos Grafiska hälsovårdscentralen och satt i Bonnierhuset. På journalistsidan var det mest psykiska problem förutom diabetes, högt blodtryck och andra sjukdomar.

– Det var 1986 och konflikt. Journalisterna skulle skriva på datorer, sättare skulle kanske inte behövas. Det var så mycket bråk att mina företrädare hade slutat.

Hon minns problemen med de nya jättedyra tryckpressarna. Arbetarna fick ont i kroppen av konstiga arbetsställningar.

– Maskinerna som kom från Asien var gjorda för små asiater. När de köptes hade man bara tänkt på teknisk prestanda, inte det ergonomiska.

Eva Vingård hade akutmottagning varje morgon, sedan sjukvård och förebyggande verksamhet.

– Två eftermiddagar i veckan gick jag runt. Jag löste mer problem då än på den andra tiden.

Genom att gå runt på arbetsplatserna såg hon hur stressade folk var, såg vilka arbetsledare som var knepiga.

– När de kom och klagade sa jag att jag visste hur de hade det. Vi hade inga rehabfall, det ordnade vi till mycket tidigare.

Till hennes mottagning kom ingen som luktade sprit. Men sådant kunde hon upptäcka när hon gick runt.

– Man måste ha närkontakt med alla på en arbetsplats om man ska kunna jobba förebyggande. Vi företagsläkare hade andra möjlig­heter på den tiden, vi kunde våra branscher.

Eva Vingård är fortfarande upprörd över hur ett system som fungerade så bra slogs sönder. Sjukdomar som inte hade med jobbet att göra skulle behandlas i den allmänna sjukvården.

– Vårdcentralen vet inget om arbetet. Den enda som kan rehabilitera är ju arbetsgivaren, även om det inte är arbetsorsakat.

Nationella organisationer som Bygghälsan, Lantbrukshälsan, Statshälsan och Transporthälsan slogs sönder när bidraget till företagen drogs in på 90-talet.

I stället för att gå tillbaka till företagshälsovården efter disputationen som hon tänkt, ”den fanns ju inte längre”, så fortsatte Eva Vingård att forska. Och att sprida sin kunskap.

Nu om hur äldre kan jobba längre. Hon var expert i pensionsåldersutredningen och gjorde förra året en kunskapssammanställning för Arbetsmiljöverket om friska arbetsplatser för män och kvinnor i alla åldrar.

– Begränsningen är den fysiska förmågan. I fysiskt tunga arbeten är ålder en hindrande faktor. I andra arbeten kan ålder vara en fördel, på grund av mycket erfarenhet. Har man fyllt på den erfarenheten hela tiden är man oslagbar.

Hon talar om olika åldrar: kronologisk, psykologisk och social.

– Den psykologiska åldern är intressantast ur arbetssynpunkt. Den har med vår självbild, vår motivation och vår förmåga att göra. Det gäller att hänga med. Man får inte begränsa sig själv.

Omgivningens bild av äldre och yngre påverkar också, och den egna och omgivningens bilder smittar av sig på varandra, påpekar hon. Själv har hon vid 69 års ålder ingen tanke på att sluta jobba.

– Jag har haft förmånen att finnas i en bransch där ålder och vishet är en förebild.