Framgångsrik chef – tack vare sina diagnoser

Under skolgången fick Tommy Mäkelä höra att han inte dög något till. Han sågs som ett problembarn eftersom han ofta hamnade i konflikter. Han hamnade ofta i bråk och konflikter med både elever och lärare, han kan inte räkna alla gånger som han har blivit utkastad ur klassrummet. Hans energinivå visste inga gränser. Inget annat barn orkade hålla hans tempo. Han vaknade tidigt på morgonen – pigg. Energin var på topp hela dagen, sen körde han in i kaklet och somnade utmattad tidigt på kvällen. Dagarna hade inga pauser, och han hade ingen struktur.

Han betraktades som besvärlig, bråkig och jobbig. Och annorlunda. Han kände aldrig att han passade in. Utanförskapet satte tydliga spår. Tommy Mäkelä betraktade sig själv som ”omöjlig”. En självbild som följde honom länge i livet.

– Om du sitter i rullstol kräver inte omgivningen att du ska resa dig upp och gå. Om du är blind säger inte läraren till dig att du ska läsa högt för klassen. Mitt funktionshinder var att jag var okoncentrerad och besvärlig. Men det är en osynlig funktionsnedsättning, så jag möttes av noll förståelse.

När Tommy Mäkelä var sex år fick han diagnosen damp. Senare övergick det till en adhd-diagnos. Som tonåring fick han diagnosen Aspergers syndrom. Dessutom har han dyslexi.

Tommy Mäkelä bor med hustru och två barn i Borås. Han säger att han lever ett ”svensson-liv”, han ser till att ha rutiner och han trivs med sin vardag. Om det blir för mycket på en gång – för många frågor, eller olika slags budskap – blir det kaos i hans hjärna.

– Eftersom jag pratar mycket och ganska fort, så tror folk att jag är väldigt kvick i tanken också. Men jag måste ta en sak i taget. Jag kan hantera de flesta situationer, men jag gör det på mitt sätt.

Själv har han för länge sedan accepterat sin personlighet. Också hans mamma och pappa har varit stöttande och slogs för hans rättig­heter under uppväxten.

– Tack vare min egen inställning och att mina föräldrar har varit så himla stöttande har jag lyckats ta mig över stora hinder, som en problematisk skolgång, depressioner, struliga kompisar och en omgivning som framför allt har sett mig som ett problem.

Hockeyn har också varit en räddning. Sporten var viktig i den rastlöse Tommys liv, och han tränade hockey under elva år. Han hade en tränare som såg honom och som trodde på honom.

– Jag gillade hockeyns tydliga regler. Jag fick utlopp för min överskottsenergi och jag fick träna mig i socialt samspel. Att tillhöra ett lag var en stor grej för mig. Jag använder faktiskt mycket av det jag lärde mig genom hockeyn i mitt liv som chef. Kolleger i en arbetsgrupp är ju också ett slags lag.

I dag är Tommy Mäkelä organisationsansvarig och CSR Manager i företaget/sociala föreningen Våga Satsa Vinn, som bygger på ett varumärke som han själv äger och har grundat. Våga Satsa Vinn jobbar för en ökad tillgänglighet för alla människor. Föreningen gör evenemang inom sport- och kulturvärlden tillgängliga genom till exempel hörslingor, och tecken- och syntolkning.

– Föreningen erbjuder också personer att arbetspröva hos Våga Satsa Vinn, vilket kan hjälpa dem på vägen till ett arbete. Föreningen har ett gediget nätverk av samarbetspartner, som arbetar med allt från A till Ö.

Innan dess var han verksamhetschef för Olivia föreläsning i Borås, ett projekt inom företaget Olivia Personlig assistans. Han var med och byggde upp Olivia föreläsning från start och där fungerade han också som chef. Dessutom är han moderator och föreläsare. Han berättar om sina funktionshinder och hur han har förhållit sig till dem. Hur han har vänt svårigheter till styrkor, både i karriären och i privatlivet.

Han har en stor drivkraft i livet: att öka kunskapen om adhd och asperger och att få företag att våga anställa människor med neuropsykiatriska funktionshinder.

Trots sina funktionsvariationer är Tommy Mäkelä chef i dag.

– Jag skulle säga att det är tack vare dem som jag är framgångsrik.

Diagnoserna har ju också fört mycket positivt med sig. De har gjort honom driven, engagerad och boostat honom med energi och hög arbetskapacitet.

– Fortfarande har jag svårt att ta det lugnt. Om jag blir engagerad i något så kör jag fullt ut. Jag ger 110 procent och har inga problem att få mycket gjort på kort tid.

Tommy Mäkelä har hittat verktyg som gör att vardagen fungerar. För det första, på ett psykologiskt plan: han accepterar sina begränsningar. För det andra, på ett praktiskt plan: han har uppfunnit massa verktyg som hjälper honom. Han har till exempel utvecklat ett datorprogram som fyller hans behov och han sorterar papper och pärmar efter färger för att skapa struktur och ordning.

– Ordning och reda är viktigt för mig. Färgerna är min blindskrift. Röd lapp hör till röd pärm och röd flik i datorn. Jag har också ett extremt behov av tydliga rutiner. Jag skriver ofta listor över vad jag ska hinna med under en dag och kopplar det antal timmar som en uppgift kommer att ta till en specifik färg. Jag behöver struktur för att mitt arbetsliv både för mig själv och andra ska kunna fungera. Allt handlar om att jag inte vill bli stressad och orolig.

Han har hittat sina strategier. Han kommer alltid i god tid till ett möte. Och han tar hjälp av en coach.

Han har alltid varit öppen med sina diagnoser, annars skulle det inte fungera.

– Jag är bara den jag är. Alla människor har olika förutsättningar, det är lika bra att vi inser det. Jag försöker göra det bästa jag kan utifrån mina principer.

Han är övertygad om att diagnoserna har tvingat honom att vara mer uppmärksam på sig själv som chef. Han säger att han ”har ögonen på sig”. Att han blir utvärderad och bedömd på ett sätt som inte andra chefer blir.

– Jag har sett baksidan av att vi är så snabba med att döma varandra. Alla måste göra det bästa de kan av sin situation. Jag önskar att vi alla var mer toleranta mot varandra. Vem vet vad som händer i framtiden? Den som är mest kritisk kanske får ett barn med en diagnos. I alla fall vill inte jag leva i ett samhälle där ramarna för hur man får vara är för snäva. Det är egentligen rätt enkelt: det handlar om att gilla läget och göra det bästa av det man har.

På senare år har han bara blivit mer och mer bekväm med sina diagnoser. I dag känner han sig självklar – både i sin personliga roll och i sin roll som chef.

Tvärtemot vad många tror drar han i dag fördel av att vara lite udda. Han har nytta av det i sitt chefskap. Det hjälper honom att se andra personer som också är lite annorlunda, och det hjälper honom att tänka utanför boxen. Dessutom vet han att han har en enorm arbetskapacitet om han sätter den sidan till.

– Jag har känt mig utanför i hela mitt liv. Jag har lätt att se andra människor med olika förutsättningar och att se hur det som vissa betraktar som annorlunda kan vara en tillgång på arbetsplatsen. Jag gör saker som ingen annan gör. Jag ser inte så många hinder. Jag bara ringer det där jobbiga samtalet. Det har inte så stor betydelse om jag gör bort mig.

Hans målsättning är att göra gott för andra, framför allt att försöka minska stigmat runt neuropsykiatriska funktionshinder. Han försöker fokusera på det positiva hos människor, och han drömmer om ett mer inkluderande samhälle och arbetsliv.

– Vi människor är unika och alla har något som kommer till nytta på en arbetsplats. Jag önskar att företag inte var så rädda för olik­heter. Det gäller oavsett om man har ont i knät eller ett neuropsykiatriskt funktions­hinder. Alla ska få en chans att visa vad de går för.

En människa är så mycket mer än sin diagnos, säger Tommy Mäkelä.

– Mitt motto är: ”Man har det man har, sen utgår man från det.”