Davids kamp kostar honom miljoner

Arbetarskydd gör den första intervjun med David Palmer via facetime några timmar efter att Arbetsdomstolen, AD, har meddelat domen. David Palmer har separerat från sin fyraårige sons mamma – hon kommer från Tyskland – och för att kunna vara nära sonen tillbringar han numera mycket tid i tyska Freiberg. Tanken var att han skulle ha flugit tillbaka till Sverige i samband med domen, men han konstaterar:

– Jag är pank nu. Jag har inte råd med en returbiljett på flyget.

Intervjun görs på engelska. På grund av sina funktionsnedsättningar har australiensaren David Palmer haft svårt att lära sig svenska.

Tidigare under dagen har David Palmer skickat ett sms till mig:

”The judgement is the worse case scenario for me but I am surprisingly okay.”

Ännu tidigare under dagen meddelades domen av AD. David Palmer fick beskedet av en av sina advokater. Han blev uppringd, mottagningen var dålig, men han uppfattade i alla fall en mening: ”David, det är inga goda nyheter.”

– Min första tanke var: ”Mitt liv är förstört.” Min andra tanke var: ”Min stackars son. Hur ska jag nu kunna försörja min son?” Jag inser att jag befinner mig i en extremt utsatt situation.

– Fram till domen har jag medvetet hållit tankarna på domen ifrån mig. Så småningom kommer konsekvenserna av domen att sjunka in. Att jag kommer att vara skuldsatt resten av livet. Att jag är svartlistad i min egen bransch. Att jag kommer att få börja om från noll på arbetsmarknaden. Att jag kommer att ha svårt att starta ett företag för att jag är bankrutt. På sätt och vis känns det som att jag står vid stupstocken.

David Palmer kommer ursprungligen från Australien. För snart ett decennium sedan flyttade han till Sverige och Uppsala för att studera psykologi. I dag är han glad för sin psykologiexamen.

– En specialist på adhd-kliniken sa till mig att med den extrema stress som jag har levt med de senaste åren, så borde jag ha kollapsat mycket tidigare. Men tack vare min utbildning har jag en förmåga att analysera mig själv och andra.

Efter några år i Sverige fick David Palmer jobb på Quintiles AB i Uppsala, ett svenskt bolag i en global koncern som bedriver klinisk forskning. Han anställdes sommaren 2008, och fick en nyinrättad tjänst, ”strategic site relationships manager”, ett och ett halvt år senare, i februari 2010. Men sommaren 2012 drogs tjänsten in. Företaget hänvisade till arbetsbrist.

David Palmer hävdade däremot att det var hans funktionsnedsättningar som gjorde att han blev av med jobbet. David Palmer har tre diagnoser – adhd, narkolepsi och dyslexi. Han bestämde sig för att processa, men kunde inte enas med facket om vad de skulle driva i rätten. Och enligt Diskrimineringsombudsmannen (DO) var det fackets uppgift att föra hans talan.

David Palmer bestämde sig för att processa på egen hand, och tog risken att få betala miljonarvoden.

Han förlorade i tingsrätten.

Och nu har han alltså också förlorat i AD.

– Allt det här är djupt personligt, därför ger jag inte upp. Det är en normal inställning för en person med en diagnos. Om någon riktar in sig på diagnoserna för att komma åt mig, så reagerar jag. Om någon försöker krossa mig – och det är en känsla som jag har haft vid återkommande tillfällen i livet – så får jag styrka att utmana dem.

– Om det här hade handlat om något annat än mina diagnoser hade jag släppt caset. Men det var mina diagnoser som blev angripna. På så sätt påminner det om rasism. Det handlar inte om hur en person är, det handlar om något som en person inte kan påverka. En hudfärg, ett kön, eller – som i mitt fall – en diagnos. När man spottar på mina diagnoser, spottar man också på mitt ursprung. På mina släktingar som också har eller hade en diagnos.

Eftersom det är diagnoserna som har varit i centrum under rättegångarna tycker David Palmer att han delvis har talat för en större grupp människor.

– Fler och fler människor får olika former av diagnoser. Du kan drabbas av en funktionsnedsättning i morgon. Ska dessa människor inte få finnas på arbetsmarknaden? Tänk på den kvinnliga frihetskampen. Det var inte så länge det ansågs att kvinnor var för sköra och ömtåliga för vissa arbeten. På samma sätt behandlar man människor med funktionsnedsättningar i dag. Vi är en stor grupp människor som är diskriminerade. Som inte anses klara av vissa jobb.

Har du fått något stöd från tidigare kolleger?

– Nej. Och det är helt normalt i en sån mobbningssituation som jag befann mig i på Quintiles. Folk vill inte bli indragna. Om du är jagad av en björn och springer in till byn med björnen efter dig, så blir byborna arga på dig. ”Varför tog du hit björnen?” Jag valde att springa bort från byn. Jag ville inte dra in fler människor än nödvändigt. Flera kolleger skulle ha varit till hjälp under rättegången, de är väldigt väl medvetna om vad som har hänt, men av hänsyn till både dem och mig själv har jag valt att inte dra in dem.

Är du en risktagare?

– Inte alls. Tvärtom. Min typ av adhd gör mig snarare obenägen att ta risker. Så det är inte risken i sig som har varit en drivkraft.

Har du en stor påse pengar undan­stoppad?

– Tyvärr. Ingenting. Jag har dock haft en rättsskyddsförsäkring i Tyskland. Det är dock oklart huruvida jag kommer att få ut några pengar därifrån för att täcka Quintiles rättegångskostnader i AD.

Ångrar du att du över huvud taget gav dig in i processerna?

– På ett sätt gör jag det. För att det inte hjälpte mig. Och kanske hjälpte det inte heller någon annan. Det är rimligt att ställa frågan: Vad gjorde det egentligen för gott?

*  *  *

En vecka senare gör vi en ny intervju. David Palmer säger att han har fått tid att analysera det som har hänt, och har kommit till slutsatsen att han tycker att det var värt att processa.

– Jag mår förvånansvärt bra. Förhoppningsvis kommer mitt case att visa hur bristfälligt det svenska rättssystemet är för människor med funktionsnedsättning.

Är det dina diagnoser som har gjort att du har orkat driva processerna?

– Ja, diagnoserna gav mig styrkan att utmana det svenska rättssystemet, och förhoppningsvis kommer min kamp att leda till förändringar. Jag var medveten om vilka risker jag tog när jag gav mig in i det här.

– Samtidigt ska man inte romantisera adhd. Det är en allvarlig diagnos. När artiklar om adhd bildsätts med en cool hipsterkille med hörlurar blir jag trött. Visst – många människor med adhd är kreativa, smarta och väldigt roliga. Men det är också ett faktum att människor med adhd löper fyra gånger så hög risk att få sparken, drabbas av depression, begå självmord och skilja sig. Det är alltså en allvarlig diagnos. Därmed inte sagt att en person med adhd inte fungerar på ett arbete.