År 1869 namngav den amerikanske läkaren George Miller Beard en ny och vitt spridd åkomma i artikeln ”Neurasthenia, or Nervous Exhaustion” i Boston Medical och Surgical Journal. Han kallade den neurasteni och beskrev den som en nervös utmattning. I artikeln sammanfattade han några av de andra brokiga symtomen – huvudvärk, magont och sömnlöshet.

Utmattningssyndrom uppfattas gärna som en modern företeelse, något som uppkommit i vår teknikstressade tid. Men det finns åtskilliga belägg för symtom som passar in på diagnosen redan under andra halvan av 1800-talet. Även på den tiden antog man att åkomman berodde på det ökade tempot i samhället. Tågen hade börjat köra i den hisnande hastigheten av 50 kilometer i timmen och de nya klockorna gick så exakt att människor måste hålla tiden.

George Beard beskrev neurasteni som ett tillstånd som främst påträffades i civiliserade och intellektuella samhällen, och eftersom det främst var män som arbetade i de nya industrierna var det på den tiden främst män som drabbades. Kort sagt var det den urbana vita medelklassen som bröt samman inför det moderna affärslivet, ett tillstånd som, skrev Beard, ”oftare än något annat, i vår tid åtminstone, är orsak och verkan av sjukdom” (reds. översättning). Med det slog han fast att det inte handlade om någon medfödd ”hysteri”, utan tillståndet uppstod under påverkan av yttre stress, för mycket arbete och inte tillräckligt med vila.

Psykiatriprofessor Marie Åsberg konstaterar att han var något på spåren redan då, för hundrafemtio år sedan. Hon har en egen teori om vad det var som ledde till att 1800-talsmänniskorna plötsligt i så stor skala drabbades av symtomet utmattning - det elektriska ljuset.
- Ibland säger folk att stressat det har folk gjort i alla tider, men det är inte sant. Innan vi fick billigt ljus, någon gång i mitten på 1800-talet, var det inte möjligt. Elljuset installerades först på fabriker, för att människor skulle kunna jobba längre, och de skulle inte längre behöva respektera den normala dygnsvilan. Om man ser de förändringar som skett i människors sätt att arbeta, som varit väldigt omvälvande, så är det en rimlig förklaring, säger Marie Åsberg.

Diagnosen neurasteni blev snabbt så populär att den enligt Beard tog ”epidemiska proportioner”. Den spred sig från USA  till Europa. Under första världskriget vällde patienter in på sjukhusen med dessa mentala stressymtom, och läkare diagnostiserade dem som varit vid fronten med stridsneuwrasteni (möjligen PTSD). Patienterna var håglösa, deprimerade, förvirrade, ängsliga och stressade, men majoriteten hade inga fysiska skador. Det blev uppenbart att de långvariga skadorna av stress och utmattning faktiskt kom utifrån.

Det var just det faktum att begreppet neurasteni rymde så mycket som fick psykologen Sigmund Freud att kritisera det och i stället lansera sin psykodynamiska neurosteori, där neurotiska beteenden kopplades till barndomsupplevelser, bortträngda impulser och drifter. De nya idéerna fick fäste i Tyskland. När psykoanalytiker under andra världskriget tvingades fly nazisterna hamnade många i USA. Neurastenin sorterades in i historiearkivet.