Traumat efter stormningen av Kapitolium

Som revolution betraktat spelar stormningen av Kapitolium i gärdsgårdsserien. Det amerikanska statsskicket kastades inte över ända. Det blev inte, som stormningen av Bastiljen 1789, en gnista som tände ett helt land. Litterärt resulterade den snarare i tusentals sidor juridisk utredningsprosa, än i eldiga manifest. Fem personer dog visserligen, men bara en av skottskador. En person dog av en överdos amfetamin, två av hjärtattack, en tredje av stroke dagen efter.

Å andra sidan: det var ett försök, stöttat av sittande president, att förbigå ett valresultat. Och minst 138 poliser skadades. Efterverkningarna bland dem som hade till uppgift att försvara parlamentet, främst de runt 2000 i United States Capitol Police (USCP), blev påtagliga.

Över 150 poliser i USCP har lämnat sina jobb sedan händelsen. Många lider fortfarande av fysiska och psykiska men. Fyra av de poliser som deltog i försvaret av Kapitolium begick självmord under de närmaste månaderna efter händelsen i januari 2021.

Blåljuspersonal i USA har, även i normala fall, en betydligt högre självmordsfrekvens än andra grupper. Det är vanligare att amerikanska poliser dör på grund av självmord, än att de dör i tjänst. Men även om man lägger till de förstärkningar som skickades för att stödja de drygt 1200 poliser från USCP som var i tjänst, är fyra självmord under några få månader en klar överrepresentation.

Det är lätt att ana orsakerna.

Redan en vecka efter stormningen av Kapitolium rapporterades om grava arbetsmoralproblem inom de inblandade poliskårerna. Särskilt inom USCP spred sig ett uppgivet missnöje. Ledningen klandrades för att inte ha tagit varningarna om det som skulle komma på allvar. Efter stormningen klandras ledningen för att ha undvikit att dra nödvändiga slutsatser och agera för att förbättra beredskapen. Ännu ett år efter stormningen hade bara 30 av 104 föreslagna åtgärder i en officiell granskning genomförts. Flera poliser som tjänstgjort den 6 januari har köpt skyddsutrustning på eget bevåg, trötta på att vänta på administrativa beslut.

Men bristen på hjälmar och kevlarvästar är inte kärnan i arbetsmiljöproblemet. Det rör sig i grunden om ett större, demokratiskt problem.

Att tjänstgöra i USCP har traditionellt ansetts vara ett välavlönat och lätt arbete, om än lite händelselöst. Stormningen den 6 januari var något få, ens av de rutinerade poliserna, kunnat föreställa sig. Det är i sig en förklaring till traumatiseringen. Många av poliserna vittnar om att de blivit misstänksamma och misstrogna, särskilt mot människor som ger uttryck för starka politiska preferenser.

USCP lyder direkt under kongressen. Det betyder att styrkan, efter stormningen, oundvikligen hamnade mitt i det politiska spelet. Nästan alla kongressledamöter uttalade sitt stöd för polisstyrkan, men den politiska positioneringen sattes för den skull inte åt sidan. Radikala republikaner ville ogärna ta avstånd från upprorsmakarna. En del gav dem sitt uttalade stöd. Demokrater såg chansen att äntligen koppla grepp på Donald Trump. I den polariserade verkligheten hamnade blåljuspersonalen i korselden.

Ett stigma, inte olik den som plågat många Vietnamveteraner, spred sig dessutom kring USCP och annan blåljuspersonal som varit i tjänst den 6 januari. Stormningen var i många amerikaners ögon en genant händelse och alla som var inblandade, även de som försvarade Kapitolium, påminde om detta. Många amerikaner kunde inte ens förstå hur det kunde ha skett. Poliserna ”kom hem till familj och vänner”, berättade en källa inom polisen för CBS, ”och fick frågan ’hur kunde detta hända?’ Och det är väldigt lätt för de poliserna att tolka det som ’hur kunde du låta detta hända?’”

Snart uppstod två oförenliga, politiska berättelser om de poliser som deltagit, båda osanna. Den ena, populär bland demokrater, var att stormningen möjliggjordes därför att polisstyrkan i själva verket stödde Trump och den angripande pöbeln. Den andra, populär bland radikala republikaner, var att blåljuspersonalen var del av en vänsterkonspiration för att misskreditera Trump. När enskilda poliser berättade om sina upplevelser, synbart traumatiserade, togs det till intäkt för att de spelade över för att plocka politiska poäng. Uppriktighet tolkades bara som ännu ett tecken på falskhet. Ärlighet födde misstro.

USCP:s poliser hamnade i ett slags limbo mellan stridande politiska falanger i kongressen och bland allmänheten. En svart polisman vittnar om hur han avfärdades som en ”Onkel Tom” på ett Black Lives Matter-möte, samtidigt som han beskrevs i rasistiska termer som vänsteraktivist på ett Trumpmöte.

För blåljuspersonal är det en skräckhistoria. När det mest grundläggande samförståndet i ett samhälle – känslan av att det finns ett ”vi” – faller sönder, öppnar sig en avgrund under de som är satta att försvara lag och ordning. Hur de än vänder sig misstänkliggörs de, antingen som försvarare av en orättfärdig ordning, eller som konspiratörer mot ordningen. Det må vara oundvikligt, för samhällskontrakt behöver skrivas om med jämna mellanrum. Men under den kaotiska mellanperioden är det otacksamt att stå för samhällsordningen.