Plockarna förlorare i striden om bären

Tillgången på blåbär har varit fläckvis god i sommar. Men på vissa platser har det varit magert, efter den torra inledningen på sommaren. Det har lett till en paradoxal situation för bärplockarna där de stora bärmängderna uteblivit samtidigt som kilopriserna pressas ned av överskottet på världsmarknaden.

Den olyckliga kombinationen av lågt pris och ett sämre bärår bekymrar Mats Wingborg, som under många år har följt i bärplockarnas spår och skrivit rapporter om deras arbetssituation. I våras kom ”Schysta skogsbär”.

- Förra året kunde alla plocka ganska långt över 100 kilo per dag, i år ligger en del strax över 100 kilo, men det finns också de som bara fått ihop 50 kilo. Då är det ganska tufft, säger han. 

Det finns två kommersiella system för bärplockning. I det ena verkar några dominerande företag som anställer thailändska plockare. I det andra systemet finns bäruppköpen, små företag som köper bär från så kallade friplockare. Mats Wingborg föredrar att kalla dem turistplockare, ”för jag tycker inte att de är så fria”, säger han. I år har det varit mest bulgarer som kommer några dagar för att plocka bär, utan några garantier

- Det är den gruppen som slår läger i skogarna. De reser långt, och har ingen aning om kilopriset. Men den positiva sidan är att det ofta är lokala småföretag som köper bären och som sedan säljer vidare i kedjor till de stora bärinköparna. 

Prispressen och bärbristen drabbar särskilt dessa mindre företag, som till skillnad från storföretagen inte har möjlighet att flytta plockare till bärrikare områden. Många har slagits ut i år, och Mats Wingborg tycker att det är synd, även om det finns fördelar med att bärplockarna har en anställning hos storföretagen.

- I storföretagen har plockarna kollektivavtal och en garanterad lön på 24000 kronor. Arbetsmiljölagen gäller. Men storföretagen saknar helt den lokala förankringen som bäruppköparna ofta har. Det är någonting med kopplingen till närsamhället och produktionen som går förlorat. Det blir mer monopoliserat och storskaligt, säger han. 

Mats Wingborg har länge efterlyst att de stora bärföretagen ska ta hit färre plockare för att minska konkurrensen och i år har antalet faktiskt minskat från 6 500 i fjol till 5 000. Han tycker ändå att det är för många.

- Det blir ett för stort risktagande när konkurrensen är så hård, särskilt de år då det går dåligt, säger han. 

Han berättar att de flesta av de thailändska plockarna är risbönder från en fattig provins nära Laos. De kommer under sin lågsäsong, lockade av en dröm som götts av att några före dem har lyckats tjäna bra, kunnat rusta upp sina bostäder och betala för barnens skolgång. Men många riskerar att åka hem besvikna, med små förtjänster, i värsta fall skuldsatta av lån till flygresan och avgift till thailändska bemanningsföretag. 

- Det viktigaste för plockarna är hur mycket de tjänar. De som plockar bär som överstiger den kollektivavtalade summan ska få mer. Trots det får många bara ut kilopriset. En hel del avgifter dras av, för mat och husrum till exempel. 

Det allvarligaste arbetsmiljöproblemet tycker Mats Wingborg ändå är ett helt annat - transporterna. De thailändska plockarna delas in i arbetslag, och tilldelas en bil, ofta av dålig kvalitet. De kör långt, och om de kommer till ett område med dåligt med bär, kör de vidare. Varje år inträffar olyckor.

- De jobbar väldigt långa arbetsdagar, ofta längre än vad som står i avtalet, och kör tillbaka väldigt trötta, säger Mats Wingborg, och hänvisar till en viktig och pågående juridisk diskussion som handlar om ifall bilresan ska ses som en del av arbetstiden. 

: