krönika

Hanne Kjöller: Lika lön för "lika arbete" fungerar inte alltid

Hanne Kjöller är skribent, författare och sjuksköterska.

"Jag har svårt att se att det kan finnas något ”lika arbete” för exempelvis lärare, bibliotekarier och anställda inom vård och omsorg."

Publicerad

Lika lön för lika arbete är idag en närmast självklar princip. Aldrig att man hör någon säga att olika lön för lika arbete vore att föredra. Alla är således rörande överens.

Frågan är bara om vad? För vad betyder lika arbete? Kanske finns fortfarande löpande-band-arbete där individen inte kan styra hastigheten på de föremål som rullar förbi. Och som alltså inte själv kan bestämma hur fort hon ska filéa en torsk. Där arbetet verkligen är lika, både sett till arbetsuppgift och tempo.

Men jag har svårt att se att det kan finnas något ”lika arbete” för exempelvis lärare, bibliotekarier och anställda inom vård och omsorg. För en tid sedan drogs allting till sin spets på min arbetsplats .

Det var ett dygn med extremt många patienter på akuten. Triagesjuksköterskan, en erfaren sjuksköterska som gör den första bedömningen, har en nyckelposition. Hon ansvarar för att prioritera så att svårt sjuka omhändertas snabbt. Och samtidigt bedöma vilka andra som kan vänta.

Nästa steg i kedjan är vårdlagen. I vart och ett av dem arbetar en sjuksköterska och en läkare. Och ambitionen, fick jag lära mig när jag började, var att det i varje lag skulle finnas fyra patienter. På så vis avlastas den ständigt pressade sjuksköterskan i triaget och arbetet rullar på effektivt. När den första väntar effekt av läkemedel, den andra på röntgen så kan läkaren undersöka den tredje och den fjärde.

Det måste finnas ett avflöde från triagesjuksköterskan för att hon ska mäkta med sitt ansvar. Det vill säga att hålla koll på sina patienter, ta emot nya ambulanser, fördela personal till larmen och en massa, massa annat.

Jag tänker minsann inte slita ihjäl mig även om akuten ser ut som en krigsskådeplats med bårar huller om buller.

Men så fungerar det inte alltid. Några vårdlag noterar det stora inflödet och jobbar på som illrar. Andra tar saker i sin takt, har kanske en eller två patienter i sitt team, och ägnar någon timme eller två åt var och en av dem.

Ibland handlar det om kapacitet, att vissa läkare och sköterskor helt enkelt är långsamma (och/eller oerfarna). Ibland om mentalitet, typ: jag tänker minsann inte slita ihjäl mig även om akuten ser ut som en krigsskådeplats med bårar huller om buller. Eller att man helt enkelt inte noterar vad som händer runt omkring.

Triagesköterskan denna gång noterade den extremt olika arbetsbelastningen och skrev ett lätt irriterat inlägg i vår interna FB-grupp. Bra, tyckte jag. Förfärligt, tyckte andra, med tillägget att alla säkert gjort sitt bästa men att vissa behöver längre tid på sig.

För det första betvivlar jag att alla på en arbetsplats verkligen gör sitt yttersta. Jag tror att hela den här utbrändhetskulturen, där man uppmanas att lyssna inåt snarare än att blicka utåt, sliter sönder solidaritet, ansvaret för helhet och varandra. För det andra tror jag att det är fostrande, om än inte kul, att få veta att förväntningarna faktiskt är högre.

Så lika lön för de läkare och sjuksköterskor som under ett arbetspass hanterar fyra patienter jämfört med dem som hanterar sexton – är det rättvist? Går det ens att tala om lika eller likvärdigt arbete? Jag tycker det vore bättre med tydligare ramar. Typ: Vi förväntar oss att du i snitt klarar av ungefär två patienter per timme. Sedan vet alla att vissa tar mycket längre tid, andra kortare. För detta finns redan en stor förståelse. 

Lika lön för lika arbete borde förutsätta att man först bestämmer hur ett arbetspass ser ut och vad man förväntas göra. Sedan kan vi bedöma hur lika eller olika individerna utför dessa arbetsuppgifter.