Hallå där, Elise Karlsson som fått Ivar Lo-priset för sina böcker ...

– Med dagens osäkra anställningar för vissa, och tryggare villkor för en del traditionella arbetare, är det också svårt att se vad som menas med begreppet arbetare. Det finns inte samma klassmedvetenhet i dag. Förr ville många kalla sig arbetare och organisera sig. En av de saker som hänt nu är att många som egentligen har arbetaryrken skulle identifiera sig som medelklass.

Du växte upp i Rinkeby – hur har det präglat din syn på samhället?

– Rinkeby är en bra plats för att få olika perspektiv på samhället. Jag växte upp i en familj som inte hade en tradition av att gå på universitet men min mamma gjorde det och blev läkare. Jag bodde i Rinkeby med en blandad bakgrund men med föräldrar med ganska bra inkomst.

– När jag läser poeten och författaren Faysa Idle, som växt upp i Järva några decennier senare, är samma gator som beskrivs och samma tonårsproblem – men sedan tillkommer våldet.

– Redan när jag växte upp hade Rinkeby sociala problem med en högre andel arbetslösa än i resterande Stockholm till exempel – men det våld som existerar där i dag förekom inte på det sättet när jag växte upp där.

Vad tycker du om begreppet arbetarlitteratur?

– Landskapet har förändrats en hel del sedan begreppet myntades där arbetarlitteraturen stod för en bred läsning för många. I dag förknippas brett snarare med det kommersiella och att tjäna pengar – men jag tänker att det finns något i arbetarlitteraturtraditionen och viljan att skriva för folket som vi borde ta vara på.

I din roman Linjen (2015) sammankopplar du arbetsmarknaden med hälsotrender?

– Romangestalten som under bokens gång och alltmer blev en perfekt arbetare snarare än en människa. Jag tror det är en del i varför folk inte orkar engagera sig eller vara med i föreningslivet i lika hög grad som tidigare.

– Det är en konstant press som läggs på individen för vad som i själva verket kanske är samhällets brister. Det handlar om att ta hand om sig själv och hela tiden göra rätt val.

Du har också ifrågasatt klassresenären som hjälte?

  – Ja jag trycker den stora hjälteberättelsen egentligen är att göra skola och bostad tillgängligt för alla. Drömmen är ju att en hel klass ska få resa – inte bara en person. De flesta klassresenärer hamnar i ensamhet mest och det skapar en känsla av att inte tillhöra varken den ena eller andra gruppen.