Experten Erik Sinander om EU:s krav

I EU-domstolens praxis har effektivitetsprincipen dels visat sig innebära att EU-reglernas syfte kan kräva rättigheter och skyldigheter som inte uttryckligen kan utläsas, dels att nationella regler som formellt inte omfattas av EU-rätten kan behöva stryka på foten. Mot denna bakgrund är det alltid viktigt att kontrollera om en svensk lag eller ett svenskt kollektivavtal är förenligt med den underliggande tvingande EU-rätten.

Företrädes- och effektivitetsprinciperna kan ha betydelse också för tolkningen av svenska kollektivavtal. Svenska kollektivavtal tolkas i princip som vilket annat civilrättsligt avtal som helst. Något förenklat innebär det att den gemensamma partsavsikten, det vill säga vad parterna ville vid avtalets ingående, trumfar ett kollektivavtals ordalydelse.

För att utröna den gemensamma partsavsikten har det i Arbetsdomstolens praxis varit vanligt att de förhandlare som förhandlat kollektivavtalen kallats in som vittnen. Ur ett svenskt perspektiv ter sig denna avtalstolkning som logisk och rationell eftersom kollektivavtalen är en fråga för de avtalsslutande organisationerna.

När kollektivavtalen behandlar frågor som åtnjuter EU-rättsligt skydd är en sådan avtalstolkning inte lika självklar. Medan den svenska arbetsrätten i grund och botten syftar till att utgöra en infrastruktur för kollektivavtalsreglering, är EU:s arbetsrätt ett slags individualiserad minimirättighetsjuridik som förutsätter att alla arbetstagare ska ha rätt till vissa minimirättigheter oavsett om de omfattas av ett kollektivavtal eller inte.

Ett exempel på hur EU:s minimirättigheter kan trumfa ett kollektivavtal är det tyska fallet Koch Personaldienstleistungen, C-514/20, EU:C:2022:19. I detta fall föreskrev ett kollektivavtal övertidsersättning under förutsättning att vissa tröskelvärden uppnåddes per kalendermånad. Med hänvisning till EU-rättens effektiva genomslag fastslog EU-domstolen att kollektivavtalet undergrävde den EU-rättsligt skyddade rätten till fyra veckors sammanhängande semester. I praktiken blev det nämligen omöjligt för en arbetstagare som tog ut semester i två kalendermånader att få övertidsersättning i någon av dessa månader jämfört med om arbetstagaren tog ut semester i bara en kalendermånad.

På ett liknande sätt kan man tänka sig att ett kollektivavtal som inte på ett tydligt sätt förklarar vilka överväganden som legat till grund för tillåtna avvikelser från EU:s minimirättigheter kommer att underkännas i EU-domstolen. Så kan till exempel vara fallet när ett svenskt kollektivavtal gör undantag från arbetstidsdirektivets regler om elva timmars sammanhängande dygnsvila. Eftersom dessa dygnsviloregler numera åtnjuter ett grundlagsliknande skydd i EU-rätten genom att omfattas av EU-stadgan kan inte inskränkningar göras hur som helst. Varje inskränkning av dessa särskilda rättigheter måste nämligen följa den strikta avvägning som följer av artikel 52 i stadgan. Artikel 52 p. 1 föreskriver att varje begränsning av en skyddad rättighet ska vara:
1) föreskriven i lag,
2) förenlig med det väsentliga innehållet i rätten till reglerad i rättigheten,
3) proportionerlig
4) nödvändig med hänsyn till ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

En inskränkning av en rättighet som åtnjuter skydd av stadgan genom kollektivavtal får anses uppfylla kravet på att vara föreskrivet i lag eftersom möjligheten till semidispositivitet följer av svensk lag. Ett sätt för kollektivavtalsparterna att möta de övriga krav som ställs i artikel 52 är att uttryckligen motivera hur och varför avvikelser från de stadgeskyddade rättigheterna har gjorts. Om det görs så får kollektivavtalet en starkare ställning och trumfas inte lika lätt av den underliggande EU-rätten.