Traditionellt fruntimmersgöra

Det började med en debattartikel i Dagens Nyheter i slutet av åttiotalet. om Gudrun Linns avhandling "Badrum och städning” om hur badrum borde byggas för att göras städbara. Publiceringen gjordes dagen före den blivande doktorns disputation. Infernaliskt. Linn förlöjligades sedan i medierna. En avhandling om hur man städar toan – ha ha.  

I en intervju i tidningen Arbetet 2009 berättar Gudrun Linn om hur påfrestande situationen var. Hennes grundtanke var helt enkelt att förbättra arkitekturen i en tid då äldrevården stod inför förändringar. Istället för att flytta till ålderdomshem skulle de äldre få hjälp i hemmet – och då måste ju hemtjänsten kunna städa snabbt.  Trots hånet klarade hon sin disputation och påverkade på sikt byggnormerna om hur badrum borde utformas. Hon fick upprättelse. 
Jag var höggravid vid den tiden och när jag låg på knä och försökte komma åt golvet bakom toalettstolen med trasan (vi bodde i en 30-talslägenhet) och magen var i vägen prisade jag i mitt stilla sinne Gudrun Linns forskning. 

Man saknar inte kossan förrän båset är tomt. Om vi kommer till jobbet – kontor, vårdinrättningar, verkstäder, universitet – och toaletterna inte är skurade, pentryt inte fejat och diskmaskinen inte tömd … då lacknar vi till. Och gnäller.  

Städerskan eller lokalvårdaren är oumbärlig. Trots det lågavlönad. Dessutom osynlig. Handen på hjärtat, när bytte du några ord med hen som städar på ditt jobb senast? 

Nina van den Brink har skrivit en biografi om en städerska som satte avtryck för 50 år sedan, Maja Ekelöf som skrev boken ”Rapport från en skurhink”. I det här numret av Arbetarskydd porträtterar Nina van den Brink  en nutida städerska, Inga N och hennes professionella arbete under gryningstimmarna. Inga viker servetterna extra snyggt, trots att hon inte måste. Men bara för att. 

Skribenten och debattören Göran Greider recenserar Nina van den Brinks bok i Arbetarskydd. Biografin tål nog att läsas.  

Välkommen till Arbetarskydd!