När resan hem blir den sista

Något ligger det i det – som storstadsbo känner jag många som tillbringar flera timmar med att resa till jobbet varje dag. Så även jag, eftersom byggen sällan startas runt knuten. Alltså reser vi. I Stockholm finns det en hyfsat utbyggd kollektivtrafik, som dock begränsas av klockan. Det betyder att när byggjobbare skulle behöva åka till jobbet är turtätheten minimal, vilket gör att man tar bilen. Vid den tiden, i svinottan, är man oftast vägens ensamme kung, och resan går fort och lätt. Däremot på eftermiddagen, då kör det ihop sig. Då är det inte ovanligt med timslånga resor, den som på morgonen tog tjugo minuter. Kollektivtrafiken bygger på kontorstider. Begrip det den som kan.

Det blir tusentals mil i bil. Samåkning är smartast, om det fungerar. Om ni vid 05.30 på vägen ser en snygg Volvo – byggnadsarbetare har påfallande ofta nya bilar – med en sammanbiten man vid ratten, och fyra sovande tjockisar i resten av bilen, så är det ofta byggjobbare på väg till ännu en arbetsplats dit inga bussar ännu ens planerats in. Om bilen i stället skakar av hårdrock på högsta volym och det fortfarande sitter en sammanbiten man, fast ensam, vid ratten, så är det säkert ännu en byggnadsarbetare, som försöker hålla sig vaken.

Det finns också en naturlag som innebär att bor man på norra sidan av stan, kommer ens arbetsplatser till största delen vara på södra sidan. Givetvis. Det verkar även vara så i resten av riket, och inte bara här. Det finns andra som också dagligen reser mot tillfälliga arbetsplatser, och emellanåt har man samåkt med målare och elektriker och folk från andra firmor.

Enstaka gånger har jag hamnat i innerstan. Då är kollektivtrafiken enda alternativet. Inte minst för att parkering inte är gratis, om man så säger. Också för att det kan ta fyrtio minuter att ens komma ut till de andra köerna, vilket inte är bra vare sig för inplanerade möten eller blodtrycket.

Emellanåt händer det att kollegor aldrig kommer tillbaka till jobbet. En vanlig vardag blir alldeles sönder när man får höra att arbetskamraten voltade med bilen, åkte omkull med hojen, blev påkörd. Kvar blev en kaffekopp, en läst tidning och besticken på matplatsen. Ett skåp med kläder. Klokt folk sköter det hela. Snacket blir stillsammare. Eftertänksamt. Alla får sig en tankeställare – för kan det hända honom kan det hända mig. Vi pratar. Samlas till en minnesstund. Barhuvade står vi tillsammans under en minuts tystnad. Och dagen blir lite lugnare. Vi kollar av varandra, snackar. På det där viset som bara män som jobbar tätt, tätt intill varandra kan. Inga tårar, men hur mår du? Jorå...