Jobbet är livet för honom

På eftermiddagarna kommer hans ungar dit – nån sitter i det pyttelilla bakre rummet och läser läxor. Den något större märker varor, eller sorterar bort gammalt godis. Ännu senare kommer hans fru dit – hon jobbar också heltid, men hon hämtar kidsen och går hem och lagar middag, skulle jag tro. Då kommer hans farsa, patriarken, dit. Det var han som kom först, i början av sjuttiotalet, fick nåt skitjobb och sparade pengar och skaffade familj och öppnade en egen butik. ”Vi har alltid haft butiker,” säger han.

Sen sitter hans farsa bakom kassadisken, ryar lite godmodigt åt sin son, känner på frukt och grönt, kollar termometern i kylen. Håller ett vakande öga på drumliga unga som smusslar vid godiset, håll er skinnet, jag känner din pappa!

Ibland sitter jag där – tar en kopp starkt kaffe med på tok för mycket socker. Tjafsar lite med andra män – nästan bara män – som också kommer förbi. Hänger. Snackar skit. Ser fotboll på en kanal där språket är obekant, men som väcker starka känslor. Ända tills patriarken inser att, nu är det för många icke-betalande här. Ut med er. Gå hem. Ni har väl familjer?

Sonen försökte anställa. Men insåg snabbt att i den här butiken, långt från ett marknadstänkande, fungerade det inte. Anställda ska ha arbetstider. Omklädningsrum. Lunchrum. OB-tillägg. Det finns inte marginaler för det. Vi har pratat mycket om det. Och han förstår bara inte att det måste vara sån skillnad mellan jobb och fritid. Han träffar sina vänner, sin familj i butiken. Han läser läxor med dem. I hemlandet bodde de i bakre delen av butiken, och hade ett eget grönsaksland direkt utanför. Här måste han åka till grossisterna innan han öppnar. Han lägger sjuttio-åttio timmar i veckan på sin affär. Och den går bra – han är stolt över att sköta allt korrekt. Han får pengar över, bor bra, kan ta semester (fast bara två veckor, och då jobbar farsan). Men att anställa nån för att vara ledig? Varför då, säger han och låter som ett eko av sin egen pappa, som passerat 70 med råge.

Butiken är knökfull med grejor, upp till taket. Det är trångt. Men när nån liten gumma inte når det som står överst finns det alltid nån som kan lyfta ner det åt henne. Här har jag köpt många spännande saker, som inte finns på mitt Coop Nära. Men när du blir gammal då? Vadå gammal? Han behöver inte ens peka på sin pappa. Man fortsätter jobba. Så länge hans mamma levde var hon också med. Det var hon som sopade bort fimparna som alltid slängdes utanför.

Han är ensam. Hans butik är hans liv och hans arbets­miljö. Men vilken arbetsmiljö ska man ha i sitt liv?