Tidningen
”Hjälten är ju sällan doktorand”
KRÖNIKA. Utan att ha nån alldeles tillförlitlig statistik till hands törs jag säga att det finns nån sorts samband mellan att göra illa sig på jobbet och utbildningsnivå.

Kunnigt folk får gärna rätta mig, men det är inte folk med stora CSN-lån som jobbar i gruvor, på tak, kör budbilar eller vänder feta åldringar i vården. Man kan undra varför.
I och för sig kan studerat folk, som Stor-Rolle kallade dem, med dåtidens blandning av förakt och skräck för bildning, ha helt värdelös arbetsmiljö. Tänk bara på de här hippa företagen som ska ha personalen sittandes i stora skyltfönster, i nedlagda butiker, uttittade av förbipasserande. Som förväntas jobba minst femtio timmar i veckan, som alltid måste vara nåbara.
Nå, de dör ju sällan på jobbet i vart fall. Utsorteringen börjar ju redan i skolan. Redan i lågstadiet kan luttrade, och smått cyniska, lärare peka ut vilka som kommer ramla ner från tak eller klämmas under en container och vilka som skulle få högt blodtryck i tjänstebilen. Många nackar böjdes redan då, medvetna om sin framtida lott.
Väldigt lite har ju förändrats – lågutbildade föräldrar får lågutbildade barn. Man ärver mer än man tror. Visst, saker har hänt – skam vore det annars – men det är långt kvar.
Själv tycker jag att skolans misslyckande är en skam, som drabbar dem som mest behöver utbildning. Håren reser sig i nacken när jag läser larmrapporter om hur usel skolan är, även om jag försöker sovra lite. Samtidigt som våra kidz inte orkar släpa sig till plugget riskerar faktiskt barn i andra länder livet för att få lära sig läsa och skriva. Man får sig en funderare då samma kidz därefter ska ut på en arbetsmarknad som inte vill ha fler okunniga. Därför måste de ta livsfarliga skitjobb där man håller käft.
Man funderar ju på varför – och lite ligger det kanske i Stor-Rolles ord. Det finns ett djupt rotat bildningsförakt, kanske kopplat till nån sorts dimmigt rebellbehov. Hjälten är ju sällan doktorand, om man så säger. Man hör sällan nån som skryter om sina examina, medan de som knappt har grundskola gärna berättar det. Oavsett om de är framgångsrika.
I slutet handlar det om politisk vilja. Civilisation kostar pengar. Allra mest kostar det för dem som inte kommer från studievana miljöer – just de elever som inte kan föra sin egen talan. Än. De som kommer att stå på tak eller lossa containrar. Och dö där. Är det priset för att de inte kunde studera? Vad hände med den nyfikne sjuåring som rusade till skolan? Och varför är han en skoltrött och seg artonåring i dag?
Orkar vi ens med svaren på frågorna? Vill vi ens se sambandet mellan vår Thailandsresa och att grannens grabb förstörde händerna på ett oseriöst förstajobb? Jag vet inte. Det jag vet är att den som sparar på utbildning, kommer få betala ett svidande högt pris i slutänden.