Begrip att de som dansar jobbar bättre

Nånstans beror det nog på att vi arbetar alltmer. Ja, vi som har jobb alltså. I min egen bransch har effektiviteten höjts enormt på bara tjugo år, och inte bara hos oss. Jag tycker jag hör det från alla möjliga håll. Dels från oss som har fasta tider och hör till LO-kollektivet, men också från de där som är tjänstemän, och som allt oftare förväntas använda sin fritid till jobbet.

Missförstå mig rätt – man ska jobba på jobbet. Men när jobbet suger all ­energi ur en, är det dags att fundera över hur arbetslivet ser ut. Jag har varit med när chefer haft synpunkter på anställdas idrottande, eftersom de varit trötta på jobbet – men hur ofta säger man till chefen att man gärna vill ha ett aktivt liv efter jobbet? Hinna med saker? Orka med familjen? Och vad händer med alla föreningar? Ganska ofta ser jag lappar där man desperat söker ledare till handbollslag eller scoutkårer.

I en del föreningar är genomsnittsåldern skrämmande hög – inte för att det saknas folk, men människor är tröttare i dag. Då orkar man inte med det där mötet, den där träningen på kvällen – även om man nog vet att man gör en insats, och att det är rätt kul. Egentligen.

Jag hade kompisar som spelade i blåsorkester. Marscher, trist jazz. Men de var rätt kul, i töntiga kostymer. Gjorde utlandsresor, festivaler. Den ene är nog kvar, men den andre har lagt undan trombonen. Hann inte, orkade inte. Efter honom kom det ingen. Jobbet tog för mycket tid och energi. Det finns folk som räknar på sånt här.

De som har makt över sina jobb, kan ta sig en pratstund med kamraterna och orkar ha en aktiv fritid är bättre på sina jobb. Faktiskt. Man presterar bättre. Den som däremot sliter hund, och dessutom måste jobba extra för att ha råd med livets basbehov, är sämre på sitt jobb. I långa loppet. De som dansar gammeldans eller lär sig tyska är bättre på jobbet. Vilket en del chefer borde begripa.

Till det här kommer ju ett ansvar för hus och hem och det uppväxande släktet. Har man då ett krävande arbete, där bördan ökar obönhörligen, blir det inte mycket tid, eller ork, kvar för att spela i blåsorkestern. Visst, arbete hör ihop med lön. Men om insatsen blir att man offrar själ och familj och vänner? För det handlar om det i slutänden, när man är totalt utsjasad på kvällen, och somnar i soffan. Och minns att just de som sliter hårdast sällan har råd att koppla av tillräckligt.

Det här kan inte vara bra. Vi lever ju inte för arbetet (även om det finns några lyckliga som nu inte alls förstår vad jag menar). Själv vill jag arbeta för att kunna leva, inte tvärtom.