Så får du brainstorming att funka

När en arbetsgrupp får i uppdrag att lösa ett problem är säkerligen någon form av brainstorming-samling det första som sker. Men även om tillvägagångsättet känns som en naturlig grupproblemlösning så brukar det inte generera särskilt bra resultat. Det skriver psykologiprofessorn Art Markman i en artikel för Harvard Business Review.

Brainstorming härstammar från 1950-talet då reklammannen Alex Osborn drog upp några simpla regler för hur man skulle generera nya idéer. Begränsningarna är enkla: så många idéer som möjligt och ingen kritik i grundskedet.

Men trots att det verkar vara en bra tanke – så visar flertalet studier att de som använder sig av de här reglerna kommer på färre och sämre idéer än vad individerna själva mäktat med. Det blir helt enkelt en produktivitetsförlust.

Skälet till att gruppen presterar sämre är enligt Markman att personer som jobbar tillsammans – tenderar att konvergera. När en idé kastas ut blir den lite stilbildande, och påverkar den övriga gruppen. Så trots att man är flera personer blir resultatet av ”stormmötet” ganska likriktat.

Det står i bjärt kontrast till när individer tänker själv – och då inte har annat att förhålla sig till än problemet och sina egna idéer. Som chef har brainstorming alltid varit ett lätt knep att ta till. Dels kräver det mycket lite av chefen och dels får det gruppen att känna sig delaktig.

Men för att det ska generera något riktigt värdefullt krävs det verktyg.

Så hur ska man göra för att få brainstorming att fungera? Jo, genom att förstå och lära sig bemästra spelet mellan divergens och konvergens.

I ett första skede är det viktigt att låta kreativiteten flöda och låta var och en själv komma på idéer/förslag/lösningar. Först därefter blir det givande att fortsätta kollektivt. En metod som använder sig av singular/plural tänket går under namnet ”6-3-5”.

Den går ut på att sex personer skriver upp tre idéer vardera. Därefter skickar de sina idéer till personen till höger, som utvecklar dem. Det här sker varvet runt tills alla har haft möjlighet att ge input på de andras idéer.

Därefter kan man som grupp utvärdera vad det har gett.

Metoden ovan är en av många i samma genre. Helt enkelt att varje individ får möjligheten att arbeta utifrån sig själv för att sedan fortsätta som grupp

Ett annat problem som dr Markman tar upp är att det i en grupp ofta finns personer som ogillar det okända – eller helt enkelt det osäkra, ovissa. De vill lösa processen snabbt och sedan gå vidare till en implementeringsfas. Men det är farligt att låta hen ta ledarflaggen när det kommer till brainstorming. Det krävs att man investerar tid för att man ska få ut det mesta av sessionen.

Att tekniker som 6-3-5 fungerar är bland annat för att de hjälper till att hålla nere hetsen i den kreativa processen.

Många som brainstormar gör det endast verbalt. Vilket ofta leder till att idéer som är lätta att förklara är de som kommer fram. Vidare kan de lättförklarade idéerna leda till lösningar som är abstrakta och som inte fungerar i verkligheten. Därför tycker Markman att man ska se till att ha papper och pennor eller kritor framme.

Att rita ger fler dimensioner. Till en början är det ofta svårt för personer att beskriva spatiala förhållanden – det görs ofta bättre med bilder än med ord.

För det andra är en stor del av hjärnan är helt inställd på att behandla och förstå bilder – att aktivera funktionen är hjälpfullt när det kommer till att generera idéer. Att rita underlättar även för att man snabbt och lätt ska kunna överblicka processer.