Hon leder kampen mot arbetskriminaliteten

Generaldirektör Erna Zelmin tar emot oss i Arbetsmiljöverkets fräscha, men lite sterila lokaler i myndighetstäta Solna. På gatan plingar spårvagnar. På väggen utanför konferensrummet hänger porträtt av verkets alla GD:ar. Bo Bylund, Kenth Pettersson, Sivert Andersson, Helena Nilsson … tunga namn. Arbetsmiljöverkets ledare tillhör de myndighetschefer som folk kommer ihåg.

Blir man inte rädd för att ta ett sådant här brett och tungt jobb? Nej, tycker Erna Zelmin.

– Nej, det här är en hälsomyndighet på många sätt.

– På rättsmedicinalverket fanns nästan inte en AFS som vi inte hade behov av att kika i. Det handlade om kemikalier, hot och våld, stickskador, stress och press. Jag kunde en del om arbetsmiljö och tvekade inte att söka den här tjänsten när den utlystes.

Vi går igenom de tunga frågorna som ligger på hennes bord.

Dödsolyckorna

Antalet dödsolyckor minskade i många år, men har nu stabiliserats på ungefär samma nivå. Arbetsmiljöverket jobbar utifrån en nollvision för dödsolyckor. Erna Zelmin inser förstås att det blir svårt att pressa ned siffrorna, men anser att all annan hållning är otänkbar.

– Det måste vara möjligt. Människor måste kunna gå till jobbet och komma hem i ett helt skick. Och det är ju en vision snarare än en målsättning. Den sista procenten är en utmaning, men det får ju inte hindra att man fortsätter att kämpa.

När man läser arbetsmiljödomar eller strafförelägganden mot arbetsgivare slår det en hur olyckor kunnat undvikas med ganska enkla medel: ambitiösa instruktioner, utbildning, riktiga skydd, handledning. Är det inte frustrerande hur ofta det är den mänskliga faktorn som orsakar svåra men och död?

– Ja, vi människor tänker fel – det har ju gått bra så länge att man glömmer riskerna. Därför är säkerhetsarbetet och incidentrapporteringen- så viktigt.

De psykosociala orsakerna till sjukskrivningar har ökat kraftigt. Ligger det något i att diskussionen om den trängt undan fokus från allvarliga olyckor?

– Varje dödsolycka är en tragedi. Men vi får ju inte glömma bort att tusentals människor dör för att de varit utsatta för farliga kemikalier eller för stress.

– Man ska varken behöva dö av jobbet eller på jobbet.

Psykosocial stress och utbrändhet drabbar kvinnor i högre grad än män. Varför?

– Det stämmer. Vi har gjort utredningar om detta. Villkoren är väldigt olika i kvinno- och mansdominerade branscher. Om man jämför socialtjänsten till exempel med tekniska förvaltningar så har de kvinnliga cheferna i socialtjänsten betydligt fler underlydande än männen inom tekniken.

– Andra villkor skiljer sig också åt. I manliga yrken får man tillgång till skyddskläder bil etc. Men i till exempel hemtjänsten får man stå för kläder själv och ibland även bil.

Kampen mot arbetslivskriminaliteten

Arbetslivskriminaliteten har seglat upp som en viktig fråga för både arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. De förra drabbas av osund konkurrens när företag tar skumma genvägar förbi lagar och skyddsföreskrifter. De senare har medlemmar som riskerar att inte få ut någon lön och ytterst tvingas betala ett högt pris med sin hälsa. Arbetsmiljöverket har fått rollen att samordna myndighetsinsatserna. Förväntningarna är höga och Erna Zelmin vill dämpa dem en aning

– Vi ska samordna men inte leda arbetet. Det är inte Arbetsmiljöverket som talar om för dessa åtta myndigheter vart de ska gå. Men vi ska försöka samordna våra prioriteringar och så utför varje myndighet sitt uppdrag inom ramen för det här. Tillsammans kan vi komma åt de oseriösa företagen från olika håll.

Erna Zelmin har själv varit med vid insatser riktade mot misstänkt arbetslivskriminalitet. Vid ett tillfälle handlade det om en bilverkstad.

– När vi kom dit började människor springa åt alla håll. Det var personer som vi aldrig fick tag på. Sedan upptäckte vi ett loft högst upp i verkstaden där det fanns madrasser och matrester. Då förstod vi att här bor det folk.

Det var tillräckligt underlag för att påbörja tillsynen. För några decennier sedan talades det ganska lite inom Arbetsmiljöverket om arbetslivskriminalitet. När Erna Zelmin blev generaldirektör 2014 användes omskrivningen ”grå företag”.

– Det var lite skumrask här och där. Men sedan har det blivit svartare och svartare. Och nu är vi inne i det som är kolsvart, den organiserade brottsligheten som styr mycket. Så det är med nödvändighet som vi myndigheter utifrån olika perspektiv måste hjälpas åt för att störa det här.

Erna Zelmin påminner om att vi alla måste tänka efter om vad för slags tjänster vi köper. Seriösa aktörer tar skada när vi väljer att köpa varor och tjänster från de arbetslivskriminella.

För att de värsta avarterna ska avslöjas behöver Arbetsmiljöverket byta metoder. I vanliga fall föranmäler sig inspektörerna nästan alltid för att vara säkra på att inspektionen ska bli bra. Man söker dialog med arbetsgivarna. Men när det kommer till arbetslivskriminaliteten är det ofta så kallade gryningsräder som gäller. Polisen går in först och sedan följer övriga myndigheter, inklusive Arbetsmiljöverket, efter.

– Men majoriteten av inspektionerna inom andra områden är fortfarande de ”mjuka” där man söker dialog och arbetsgivarna är tacksamma att vi kommer. De vill att vi ska ge mer råd.

Erna Zelmin återkommer gång på gång till att Arbetsmiljöverket är en ”stickprovsmyndighet”. Det verkliga arbetsmiljöarbetet måste arbetsgivarna själva bedriva på sina arbetsplatser, säger hon.

Arbetsmiljöverket är en expertmyndighet. Mår den bäst av att lämnas i fred med sin kompetens att prioritera eller är det bra att politiken pekar med hela handen och styr inriktning?

– Uppdrag får vi finna oss i. Det ska vara en mix. Vi är regeringens verktyg, bottenplattan är lagarna som sätter de yttre ramarna. Utifrån det måste man ha tillit till oss.

Erna Zelmin tycker att det är självklart att politiken går in och styr, ett exempel är nyss nämnda samordningsuppdraget kring arbetslivskriminaliteten.

– Men jag skulle inte vilja ha Johan Pehrson i luren varje dag. Det är också min roll att bjuda lite tuggmotstånd gentemot politiken.

Tidöavtalet nämner hälso- och sjukvårdens arbetsmiljö och att den är viktig för att behålla kompetens. Skrivningarna kan antyda styrning i kommande regleringsbrev.

– Så kan det bli, men hälso- och sjukvården är en prioritering redan idag utifrån arbetsmiljöstrategin som den förra regeringen gjort. Vi är väldigt tungt inne där nu.

Som rutinerad statstjänsteman vet Erna Zelmin hur politiken fungerar, säger hon.

– Man anger prioriteringar för att signalera handlingskraft, men det kan vara frågor som vi redan jobbar med. Det där är inga konstigheter – så är det att arbeta i en politiskt styrd verksamhet.

Regionala skyddsombud

Ett annat område där politiken visat intresse är ordningen med regionala skyddsombud. Sverigedemokraterna vill avskaffa de regionala skyddsombuden. I stället skulle pengarna, omkring 110 miljoner kronor, användas till att anlita rådgivande arbetsmiljöexperter. Idéerna är inte fullt konkretiserade ännu, men eventuellt skulle Arbetsmiljöverket anställa dessa rådgivare, alternativt upphandla dem.

Hur ser Arbetsmiljöverket på det, skulle det ens vara möjligt?

– Allt är möjligt, det är regering och riksdag som bestämmer. Men det skulle kräva mer resurser. Det är ett helt nytt område. Lagstiftning och resurser hänger ihop. Det är inget som man kan lägga över på oss utan att utreda det först.

Erna Zelmin känner igen idéerna. Redan i nuläget har Arbetsmiljöverket ett visst uppdrag att kommunicera arbetsmiljökunskaper och upprätthålla en svarstjänst.

– Men det är inte vårt uppdrag att vara konsultbyrå, det är det inte. Så hur en sådan förändring skulle se ut kan man allt fundera en del på. Och hur skulle gränsen dras mellan Arbetsmiljöverket och parternas egna kunskapsorganisationer, till exempel Prevent?

Hon tillägger att det kan vara problematiskt om tillsynsmyndigheten Arbetsmiljöverket får alltför många rådgivande uppgifter parallellt.

– Allt är ju möjligt, men man måste se till vad som är vårt uppdrag. Det kan vara en problematik att sitta på två stolar.

Samtidigt finns en aktuell utredning om de regionala skyddsombuden som helt pekar åt andra hållet: mer medel till skyddsombuden och en utökad rätt att få besöka företag. Erna Zelmin vill inte ge sig in i den politiska diskussionen alltför mycket.

– Vi har inga synpunkter på om de regionala skyddsombuden ska få utvidgad tillträdesrätt. Men vi kan konstatera att när vi är ute på inspektioner blir de mycket bättre om det finns skyddsombud som är med. Dialogen blir bättre. Då får vi båda perspektiven. Så det är viktigt att få med skyddsombuden.

– Arbetsmiljöverket har uppdraget att fördela medel till arbetstagarorganisationerna som utser regionala skyddsombud. I gengäld ska facken inlämna en rapport. Men Svenskt Näringsliv har uppmärksammat att dessa rapporter inte analyseras. Det är en verksamhet som inte utvärderas.

– Det är inte vårt uppdrag att dra slutsatser om effekt etc. Vi ska fördela ekonomiska medel till de fackliga organisationerna: fungera som bank, krasst uttryckt.

Distansarbete

Pandemin innebar att de flesta som kunde arbeta hemifrån gjorde det. Efter pandemin har nya vanor etablerats. Många har funnit att det är lättare att klara livspusslet om några arbetsdagar varje vecka sköts hemifrån. Arbetsmiljön har alltså flyttat hem till folk. Tillsynsmyndigheten kommer inte att följa efter, säger Erna Zelmin.

– Nej, vi kommer inte att knacka på hemma hos folk. Men det är viktigt att arbetstagaren pratar med sin arbetsgivare. Vilken utrustning behövs hemma, hur ofta ska du jobba hemifrån, hur ska den tekniska supporten se ut.

Men om arbetstagaren känner sig tvingad att jobba hemma för att arbetsgivaren sparat in på kontorsyta och samtidigt inte tycker att hemmamiljön fungerar?

– Ja, vi har fått sådana frågor. Vi säger att man ska prata med sin arbetsgivare och går inte det så får man vända sig till sitt fackliga ombud och finns inget sådant bör man prata med skyddsorganisationen. Men vi går inte in och definierar vad som ska vara platsen där man utför arbete. Det kan vara i bilen, på ett café eller hemma. Men det måste arbetsgivaren och arbetstagaren enas om.

Men drivet till spets, är det uteslutet att Arbetsmiljöverket inspekterar arbetsmiljön hemma hos folk?

– Ja, som det ser ut nu. Vi ska vara på arbetsplatser, inte i människors hem. Vi har inte rätt att inspektera hem.

Men man kan inte utesluta att fler och fler arbetsgivare planerar kontor där det finns färre platser än man har anställda?

– Nej, men det är en fråga för arbetsmarknadens parter att ta tag i. Branschanpassade distansavtal kan vara lösningen. Arbetsmiljöverket kan inte ha den rollen, det skulle vara jättekonstigt.

Kritik

Arbetsmiljöverket har fått kritik – bland annat i Arbetarskydd – för att det tar lång tid att få ut allmänna handlingar, trots att lagen säger att de ska ske skyndsamt.

– Vet ni hur många handlingar vi lämnar ut varje år? Det handlar om tusentals. De som jobbar med det sitter inte och rullar tummarna. De sliter. Och allting måste sekretessäkras.

– Förfrågningarna har ökat enormt de senaste åren.

Om du fick önska fritt, hur stor budget borde Arbetsmiljö få?

– Om jag fick drömma riktigt: inte en enda krona, för då skulle vi inte behövas! Men med det uppdrag vi har så får vi nog de resurser som vi behöver.

Hon gör en parallell med Polismyndigheten som räknar sin bemanning i tiotusentals anställda:

– Och hur går det med kriminaliteten? Det är inte alltid kvantiteten som är avgörande. Vi fixar inte festen, det måste arbetsgivarna göra.

Dock är Arbetsmiljöverket i en tillväxtfas.

– Vi är 700 personer i dag och kanske 1 000 om några år. Men ni hör ju, det är på marginalen. Bara för att vi blir 300 till så blir inte arbetsmiljön perfekt.