Kompetensbrist kan drabba arbetsmiljön

Fredrik Reinfeldt sa en gång att vi snart måste arbeta tills vi fyller 75 år. Men en av Alliansregeringens första åtgärder efter valsegern 2006 var att lägga ner Arbetslivsinstitutet där 420 personer forskade kring bland annat arbetsmiljö och arbetsmedicin. Forskningen splittrades på universitet och högskolor.

Samtidigt avvecklades statens ansvar och samordning för företagshälsovårdsutbildningarna och framför allt finansieringen av läkarnas vidareutbildning. Verksamheten hamnade i bakvatten, men nu har det hänt något, säger Peter Munck af Rosenschöld, vd på Sveriges Företagshälsor:

– De senaste fem åren har intresset för arbetsmiljöfrågor exploderat. Vi kopplar det till den växande insikten om att arbetsmiljön är av vital betydelse för att kunna arbeta längre upp i åldrarna. Då måste man förstå hur samspelet mellan arbetsmiljö och hälsa ser ut och ordna så att de som befinner sig i arbete har de fysiska, psykiska och emotionella förutsättningarna att arbeta långsiktigt och hållbart.

Alltför många har idag inte den möjligheten, det finns många i arbetslivet med förhöjda risker för ohälsa och därmed nedsatt arbetsförmåga.

– Hur löser vi den ekvationen? frågar Peter Munck af Rosenschöld. Var ska frågor om hälsa bäst hanteras så att vi kan optimera arbetsförmågan till gagn för både den enskilde och samhället?

Han svarar själv:

– På arbetsplatsen. Där samverkar fysiska, psykiska och sociala förhållanden med kompetens, arbetsorganisation och arbetsverktyg. Företagshälsans kärnkompetens är att skapa god arbetsmiljö och vår kompetensmix är unik.

– Vi ser till att folk inte dör på jobbet, inte behöver sjukvård för bland annat livsstilssjukdomar och att de snabbt kommer tillbaka i arbete efter frånvaro.

Han är noga med att betona att vi inte pratar om sjukvård, utan om företagshälsovårdens bredd som kan hjälpa arbetsgivaren att skapa en bättre arbetshälsa och öka arbetsförmågan hos alla sina anställda. Inom verksamheten samverkar ett tiotal specialistprofessioner från läkare, sjuksköterskor och psykologer till ergonomer, arbetsmiljöingenjörer och beteendevetare.

Men det råder kompetensbrist inom praktiskt taget samtliga yrkeskategorier. En läkare som vill specialisera sig inom arbetsmedicin måste studera två och ett halvt år, kombinerat med en ST-tjänst inom företagshälsan.  

– Sedan 2011 måste arbetsgivaren bekosta hela utbildningen vilket kostar omkring en miljon kronor, säger Peter Munck af Rosenschöld. Men det är ingen garanti för att de sedan får behålla sin specialistutbildade läkare.

De cirka 100 företag som bedriver företagshälsovård, enligt lagens mening, har omkring 4 500 fast anställda och ytterligare tusentalet konsulter. 1 100 av dem är läkare, men 900 av dem är 65 år eller äldre och medelåldern närmar sig 70-strecket.

Bristen på arbetsmedicinska specialister kan också få följder för en rad yrken som kräver regelbundna läkarkontroller:

– Det är arbetsmedicinare som gör tjänstbarhetsbedömningar för till exempel rökdykare inom räddningstjänsten eller lokförare.

Det råder också stor brist på psykologer, fysioterapeuter och arbetsmiljöingenjörer, påpekar Peter Munck af Rosenschöld:

– Arbetsmiljöingenjörernas snittålder är över 65 år, många utbildades på 1980-talet då företagshälsovården byggdes upp.

1985 är ett märkesår, då FN-organet ILO (International Labour Organization) antog konvention 161 om företagshälsovård. Men nu ser framtiden dyster ut, befarar Peter Munck af Rosenschöld:

– Arbetsmarknadens parter är fullt medvetna om problemet. Alla är eniga om att det är statens frånvaro och oförmåga att ta ett helhetsgrepp. Ansvaret faller mellan Arbetsmarknadsdepartementet och Socialdepartementet samt i viss mån Utbildningsdepartementet, liksom mellan Arbetsmiljöverket och Försäkringskassan.

Han vill att företagshälsovård ska betraktas som ett eget kunskapsområde som någon måste ta ansvaret för att utveckla.

– Det råder bred enighet om att något måste göras. Vi har tagit fram konkreta planer, det som saknas är statens engagemang.