”Jag bestämde mig för att jag måste freda dem”

Intensivvårdsavdelningarna i landet har under pandemin dammsugit sjukhusen på personal med anestesi- och IVA-utbildning. Enhet efter enhet har lånat ut mer eller mindre motvillig vårdpersonal, som så småningom återvänt till sina ordinarie arbetsplatser. Ibland har de lånats ut igen. Många har farit illa av rotationen.  

– Jag kände att det var viktigt för mina medarbetare att få ventilera vad de varit med om, att vi frågade efter deras tankar och känslor. Och att de inte tappade taget om sin arbetsplats. De behövde få känna att vi hela tiden fanns där bakom dem, berättar Karin Salomonsson, enhetschef på ambulans och sjuktransport på Skaraborgs sjukhus i Skövde. 

Hennes insikter är dyrköpta. Som så många andra tvingades hon att under pandemins första våg hantera en osäker arbetssituation med ständigt nya instruktioner och direktiv. Samtidigt fick tre av hennes medarbetare gå till IVA – de hade anestesiutbildning och tvingades mot sin vilja att byta arbetsplats. Situationen var ny för alla, varken chefer eller medarbetare var beredda på vad som skulle krävas av dem.   

När Karin Salomonsson insåg hur hennes första tre utlånade medarbetare mådde upplevde hon några av sina värsta dagar som chef. Hon hade varit oförberedd och upptagen med sitt när de flyttades över till IVA, och hon missade att följa upp ordentligt. I telefonkontakterna försökte hon peppa, men allt hade blivit fel redan från början. 

–Det kändes fruktansvärt att få höra hur illa de for. De är alla otroligt skickliga och erfarna yrkesmänniskor. Men det är krävande att arbeta på IVA också i normalläge för den som inte är van. Och de tvingades dit under en pandemi. 

De kom till ett fysiskt krävande arbete med långa pass i skyddsdräkt och patienter som dog varje dag. De fick dessutom ett helt ändrat schema och indragen semester. I den stora omställningen blev också familjelivet lidande. 

– De kände sig utlämnade, och de kände att vi i deras ordinarie verksamhet svek dem. De var ledsna, slutkörda och frustrerade. Och jag kände mig så maktlös. Vi har pratat mycket om det. Det har gjort dem lite gladare att vi har tagit lärdom av allt de har delat med sig av, berättar Karin Salomonsson. 

När den andra pandemivågen drabbade landet under hösten 2020 ville IVA ha tillbaka de tre. Nu var de erfarna och kunde därför dra ett tungt lass från början. Karin Salomonsson sa nej.   

– IVA ville ha fem heltider av oss, men de tre hade redan dragit sitt strå till stacken. Jag bestämde mig för att jag måste freda dem. Vi var tvungna att lösa det på något annat sätt, från början visste jag inte hur. 

Karin Salomonsson hade två saker klart för sig: Dels skulle medarbetarna involveras i beslutet att gå eller inte gå till IVA, dels skulle hon själv göra allt som stod i hennes makt för att hennes medarbetare skulle må bra under tiden som utlånade. 

Sagt och gjort. Hon samlade kollegor från alla ambulansstationerna i Skaraborg, och sen tog de sig an problemet tillsammans: Fem heltider ska täckas. Hur löser man det på ett bra sätt? Ingen går in heltid, alla går halvtid, blev lösningen. 

– Ingen var frivillig. Men vår fantastiska personal ställde upp för varandra, de delade på bördan. De hade kvar en halvtid på sitt ordinarie jobb, och det var väldigt skönt för dem att få komma tillbaka till kollegorna på ambulansen mellan IVA-passen. 

Kollegorna lyfte tillsammans de som kom. De fick prata av sig, berätta hur de haft det och samla lite kraft. Med solidariteten medarbetarna emellan var en stor del av svårigheterna lösta. Men inte alla. Nu skickades så många som tio nykomlingar till IVA som alla skulle ha sin introduktion, och dessutom nya scheman för tjänstgöringen. 

Karin Salomonsson begärde in vakanserna på IVA och satte sig ned med pusslet. Alla skulle få så små schemaändringar som möjligt. Introduktionen ställde hon tydliga krav på – hennes medarbetare skulle själva avgöra hur många pass de behövde gå bredvid. Ingen skulle behöva arbeta i samma osäkerhet som de första utlånade. 

– Hur mycket introduktion någon behöver är väldigt individuellt. Vissa är nöjda med att gå bredvid i fyra pass för att sen få handledning, medan andra behöver mer. Jag förstår att det inte var så populärt i den situation som rådde, men de var förstående på IVA när jag förklarade läget. 

Själv slet hon under den här perioden med underbemanning, skyddsdräkter och uppdateringar av direktiv. Hur skulle hon kunna vara en närvarande chef? Jo, hon hittade ett kontor åt sig på IVA, där jobbade hon en dag i veckan.   

– Jag kunde haffa våra medarbetare vid skiftbyten, eller passa på att äta lunch tillsammans. Ibland kom de in spontant och snackade lite. Och jag fick en bra dialog med enhetscheferna på IVA. Det samarbetet var jätteviktigt. 

Karin Salomonsson konstaterar att det är hennes jobb som chef att vara närvarande och att kämpa för sin personal. Inte alla chefer har mäktat med det i den pressade situation som rådde, är erfarenheten på Skaraborg sjukhus. Ska hon peka på något som hjälpte så är det kollegor som ställde upp och lyfte en del uppgifter från henne. Och inte minst tränarerfarenhet. Laget före jaget är vad som gäller, och det är där hon hämtar sitt ledarskapsideal: 

– I lagidrotten är delaktighet grundläggande, vi blir vårt bästa tillsammans. Det är otroligt viktigt. Det ställer också krav på mig att vara prestigelös, mina medarbetare ska kunna komma till mig om något inte funkar. Då är jag beredd att backa och göra om. 

Den andra och tredje omgången av utlån till IVA gick bra. Idag mår också de tre första utlånade medarbetarna bra, och enheten är tajt. Den är alltid tajt, som Karin Salomonsson ser det.  

– Men jag tror att vi har kommit varandra närmare i och med erfarenheterna under pandemin. Det tror jag gäller generellt i sjukvården, att vi har fått en större förståelse för varandras arbete. I alla fall här i Skaraborg är det så.