Debatt

Övertid är alltid ett misslyckande

Jenny Bengtsson, arbetsmiljöinspektör och tidigare regionalt skyddsombud på Hotell- och restaurangfacket, är krönikör på Arbetarskydd. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Övertidsuttaget i Sverige minskar för första gången på lång tid. Och inte lite heller. När SCB under sommaren jämförde en vecka med samma vecka året innan visade siffrorna en markant sänkning, på 15 procent. Utslaget på två år motsvarar sänkningen en femtedel.

Publicerad

Det här är givetvis positiva nyheter. Det kan inte vara meningen att människor ska behöva arbeta mer än heltid år ut och år in. Ett högt övertidsuttag eller ett ständigt återkommande uttag av övertid, vare sig det är på enskilda arbetsplatser eller på arbetsmarknaden i stort, signalerar, i motsats till vad näringslivet ofta vill få det att framstå som, inte engagemang och arbetsglädje. Det signalerar att vi har misslyckats – eftersom det givetvis inte är mer vi borde arbeta och fler timmar vi borde arbeta, utan mindre, och färre.

Vi orkar inte mer. Generellt. Och ett säkert tecken på det och på att arbets­takten måste sänkas snarare än pressas upp och att arbetslivet måste reformeras i grunden är den nya folksjukdomen utmattning. För alltmedan vi, vissa i alla fall, jublar över att övertidstimmarna minskar så ökar utmattningssyndromen i en riktigt aggressiv och skrämmande takt. Upp med 370 procent sedan 2011. Hur är det ens möjligt i ett modernt samhälle, i ett land som i decennier slagit sig för bröstet av stolthet över den utvecklade och rättvisa arbetsmarknaden?

Runt var tredje arbetssjukdom som anmäls i dag orsakas av faktorer som handlar om arbetets organisering, arbetstempot och hur arbetsgivare hanterar olika relationer mellan människor på samma arbetsplatser. För att tala klarspråk så handlar det alltså om faktorer som hade kunnat göras annorlunda, göras rätt, för att förebygga att människor stressas rakt in i väggen på sina arbetsplatser.

Det är inte en naturlag att arbetslivet måste se ut som det gör. Sveriges arbets­marknad har utvecklats – och förbättrats – tidigare. Men i år är det 100 år sedan vi införde åttatimmarsdagen. Sedan dess, med undantag för enstaka av vänstern frampressade försök med arbetstidsförkortningar, har det inte hänt ett skit. Men produktionen har ökat. Tillfredsställande för näringslivet, säkert. Uppenbart farligt för människor i produktionen, å andra sidan.

Ett arbetsliv som förutsätts innehålla faktiska människor framför robotar måste kunna reformeras när det behövs. Det behövs nu. Den moderna arbets­mark­naden med skenande utmattningstal, ökade antal dödsolyckor och var fjärde arbetstagare i någon typ av otrygg anställning är bara ovärdig och fel. Modernt – det vore att göra deltider till heltider, låta människors dagar inrymma mer fritid och se till att alla kommer hem med hälsa och liv i behåll.

En av nycklarna här är att pressa ner övertiden ännu mer, och gärna helt. En annan är att sänka arbetstidsmåttet. Det krävs lite vilja, lite hårdare tag och lite framtidstro bara. Respekt för alla som bara försöker överleva där ute, framför allt.