Nu gäller det att hålla rejält avstånd

Jag tar ofta chansen till ett litet samtal om sakernas tillstånd. Spännande att höra vad andra tänker och tycker om coronakrisen. Men det händer också att det är brutalt och sorgligt, med besked om permitteringar, konkurser, sjukdom och inställda högtider. Och häromdagen nyheten att en tidigare kollega blivit sjuk i covid-19 och avlidit.

Mötena med kollegorna är bara digitala. Vi drömmer om redaktionsmöten utomhus, när vädret tillåter. Det känns fjärran för tillfället. Ibland under de senaste veckorna har någon kollega försynt frågat om vi ska ses på kontoret, lite som av gammal vana. Men varje gång har vi enats om att det får vara.

Så jag avbryter hemmajobbet på lunchen och hastar iväg till mataffären. Men inte är det längre en trivselrunda bland butikshyllorna. Vi kunder försöker kryssa mellan varandra på ungefärligt behörigt avstånd, alltså minst en armslängd.  Ibland lyckas det inte alls och jag står plötsligt tätt intill någon annan som ser lika obekväm ut som jag. En ung person har dragit upp sjalen över näsa och mun. Kanske är hon förkyld. En annan kund bär munskydd. Det ter sig ganska normalt i dagsläget. 70++:aren försöker också klara av sina inköp, läser inköpslappen på jättenära håll och staplar varorna på rollatorn. Hallå, var är hemtjänsten eller grannarna nu? tänker jag men förstår att alla inte heller vill ha hjälp.

Runt de äldre tar jag ut en extra vid sväng. Tankspriddhet och planlöshet är inga vidare egenskaper när man ska kryssa mellan alla andra handlande. Nej, här gäller det att navigera koncentrerat och skärpt för att förutse krockar och stockning bland populära varor.

Med Folkhälsomyndigheternas nya förhållningsregler har butiksägarna en tuff utmaning att begränsa antalet kunder och försöka hålla oss isär i kassakön. Håll avstånd förmanar personalen i högtalarna och vi försöker ha koll på avspärrningstejpen på golvet.

Kassapersonalen sitter nu bakom hostskyddet, plexivisiret, som hängts upp i många butiker. Bra initiativ, tänker jag. Men frågan om det är tillräckligt eller försent. En butiksanställd berättar om höga sjukskrivningstal i hans egen stambutik och att mängder av nya är under upplärning. Nya som är studenter eller personer som fått lämna krisande branscher.

Jag skyndar hem igen i den kalla vinden. Vi är bara två vuxna som leker kontor om dagarna. Det gäller att variera plats, samsas, ta hänsyn och turas om på de bästa arbetsplatserna. Den som har videosamtal har första tjing på bästa platsen. Bland hemmajobbande kontorsråttor har coronabråk blivit ett begrepp. Och i en del familjer, med äldre barn, är alla hemma. Då blir det lätt trångt om utrymmet. Bredbandet går glödhett och lunchen är en utmaning och ämne för ständig diskussion för familjerna.

Våra barns skolor är öppna ännu, fastän digital undervisning är förberedd och redo att tas i bruk när den nu världskända statsepidemilogen Anders Tegnell med kollegor så beslutar. Funderar på vad den påtvingade situation kan leda till för bra när det gäller digitaliseringen, både på arbetsplatser och på skolorna där personal snabbdrillats.

- Det här var kanske precis vad vi late adopters behövde, vi fick en rejäl knuff framåt, säger min nästan jämnåriga kompis.

Hon har bekantat sig med diverse digitala chat- och videosamtalsprogram de senaste veckorna. Bland det svåraste är dock den digitala mötesdisciplinen, konstaterar vi skrattande, efter en anekdot om en riktig tabbe under videosamtal.

Prästen jag känner berättar att han har stängt den lilla kyrkan och övergått till digitala gudstjänster. Det kan ju vara ett komplement även efter coronakrisen, för dem som inte kan ta sig till kyrkan. Innan vi skiljs åt och åter drar oss tillbaka till våra hemmakontor resonerar vi om ovissheten i virustid. Hur förhåller man sig till den? Vi som hyllar planering och framförhållning får nu lära oss att improvisera. Släppa kontrollen och leva lite mer i nuet. Fimpa kalendern helt enkelt. Antagligen för en längre tid.