Jag var en ”frisk fläkt”

Dessutom skulle jag få betalt, vilket jag nästan glömde bort att fråga om. Och sen var det i gång. En krönika per nummer, 2 800 tecken, och en koppling – nån sorts – till just arbetsmiljö.

Och som jag skrev. Det har blivit några stycken nu. Några är jag stolt över, några läser jag om med skammens rodnad på kinderna. Det var inte så proffsigt i början, kan man ju säga, och jag är glad att redaktionen kunde styra upp de värsta tavlorna. Men, alla sa att jag hade ett eget uttryck som jag skulle vara rädd om.

Kollegerna läste vid fikabordet och nickade godkännande. Det var nästan det viktigaste – det var ju mitt yrkesliv som var inspirationen. Ilskan och rädslan och sorgen. Kamratskapet och kaffet och kortspelet. Politiken. Jag fick beröm, jodå, ungefär som att ”Va, kan du skriva själv?”, och det kunde vara lite kränkande samtidigt som jag naturligtvis sög i mig. Lika många hörde av sig och tyckte jag var en ”frisk fläkt”.

Jag beskrevs som ung och arg, trots att jag var i femtioårsåldern. Jag fick priser. Dessutom fick jag andra erbjudanden, att skriva i andra tidningar, om andra saker.

Och så fick jag dårfinkarna på halsen. Ni vet, de där som tar ett djupt andetag och sen ger sig ut för att förolämpa folk. Det var jag inte beredd på. Inte heller att arbetsledningar och företag plötsligt blev mycket medvetna om att jag hade en arena att yttra mig på.

Mest skrev jag om arbetsmiljö men också om livet, ungar, samhället – det mesta gick ju att klämma in efter ett tag. Om uppgivenhet och ilska och hopp. Om att orka prata om saker, prata med varandra. Om att god arbetsmiljö betyder mycket för livet utanför jobbet. Om alla dessa människor som mår dåligt på jobbet, som egentligen bara behöver en kram, nån som frågar hur de mår. Sånt jag tycker är viktigt. Men man ska inte fastna för länge på samma ställe, säger jag som nästan aldrig varit mer än tio månader på en och samma arbetsplats.

Jag är byggnadsarbetare, vi åker dit jobben finns. Och nu är det dags att låta andra skriva om arbetsmiljö, om livet och ungar. Jag har haft vansinnigt kul de här åren men det här kan nog bli min sista krönika i Arbetarskydd. I fortsättningen kommer jag ta plats på andra ställen för att roa och oroa.

Jag lämnar inte arbetsmiljöfrågorna, tro inte det, utan kommer bara skriva om annat. Tacksam är jag i alla fall för att en chefredaktör tyckte att den där kaxige snickaren kanske kunde få skriva litegrann, och sen fick man se hur det blev. Så jag började gnida ihop mina krönikor. Jag tyckte det blev bra. Hoppas ni också tyckt det.