Extremvädret kräver ny plan

När jag klev in i butiken förstod jag varför. Det var som att besöka tropikerna. Samma hetta, samma luftfuktighet. Glasväggarna, taket och betonggolvet ångade. Enstaka kunder strövade svettiga runt bland blommorna. Värmen gjorde det svårt att tänka, tankarna vandrade mot svala jordkällare och svalkande drycker.

Ute på lagret låg ett sista parasoll på hyllan. Jag tog det.

Men hur klarade någon enda människa av att jobba i den här miljön? Jag såg inga fläktar, ingen ac som kunde göra det drägligt.

– 31,5 grader är det härinne, sa en medarbetare jag pratade med. Visst, det är alldeles för hett att jobba, så är det. Men vad ska vi göra?

Jag tänkte att på ett kontor hade ingen accepterat en sådan arbetssituation och skyddsombudet hade omgående lagt ett skyddsstopp om inte arbetsgivaren hade ingripit.

– Vad säger skyddsombudet om värmen, frågade jag.

Hon stod tyst en stund.

– Vi måste ta hand om växterna, annars dör de i den här hettan, sa hon.

För att göra det mer uthärdligt bytte de av varandra ofta i kassan, för där var det ännu varmare. De jobbade utomhus i skuggan när det gick, tog täta pauser och drack mycket vatten.

Jag tackade för mig, åkte hem och satte upp parasollet på uteplatsen.

Där satt jag sen och funderade över räddningstjänsten, på brandmännen som bekämpade de enorma bränderna, på Jas-piloterna som bombade för att släcka branden vid Trängslet och på de tusentals frivilliga som ryckt in för att stoppa den just då pågående naturkatastrofen. Förutom att deras arbete var hett och rökigt var det direkt livsfarligt.

Men någon måste göra det.

Enligt meteorologerna behöver vi vänja oss vid att handskas med extremvädret. Vad jag hoppas är att det när hösten kommer ses över hur arbets­miljön kan garanteras – så långt det nu är möjligt – i den här typen av extrema väder­situationer. Antingen arbetet nu utförs utomhus eller inomhus.