Föraktet speglar bara egna misslyckanden

Som när jag såg en tjej i karriäråldern, chic, på stan ivrigt pratande i telefon, passera förbi två kvinnor i min egen ålder utan att hälsa. Och den ena kvinnan säger, beskt: ”Nu tror hon att hon är nåt, men hennes morsa städar på kommunen”…

Det där hör jag ofta. Folk ska inte tro att de är något. Yvs för fan inte över din bildning, inkomst, dina framgångsrika barn, din semester. Det finns alltid nån som med inte så lite skadeglädje berättar om otrohet, syskon som knarkar – jojomen – eller att de är skuldsatta till skorstenen. Det är märkligt. Och värre blir det när det sker på jobbet. Där en ny husvagn, nytt kök, besök på guldkrogar kräver en förklaring – lottovinst, arv, eller som en kille sa helt frankt, jag har snott den, om den nya bilen – för annars börjas det. Löneförhöjning kanske? Extrajobb.

De finns där, giftspindlarna. Snara till glädje över andras olycka och nästan alltid nån slags motor i arbetsmiljöer som inte funkar. Och de är inte så lätta att identifiera, för de behöver inte alltid vara förgrämda typer, fyllda av besviket agg mot mänskligheten. Det kan lika gärna vara en ganska glad, social människa som skrattar med, men som liksom inte kan hålla sig. När någon lämnat rummet kommer kommentaren: ”Jag hörde att de måste sälja huset, levt på för stor fot, jojo ...” Eller nåt liknande. Faktum är att jag vet att en enda sån här person kan förstöra oerhört mycket. Inte av illvilja, det tror jag inte, utan för att de faktiskt är sådana. Ingen märker något förrän den försvinner. Då, plötsligt, blir saker bra igen. Som att vakna ur Törnrosasömn och alla törnen trillar av.

Det krävs naturligtvis en alert ledning, och anställda som vågar säga ifrån. Jag har sett det några gånger, när nån ber nån annan bara knipa igen. Och någon knep igen, men blev svart i synen, och där kom sedan nästa baktaleri­attack. Och sen slutar det med att folk inte vill fika ihop och ledningen undrar va fan som hänt. Som vanligt.

Så man ska vara vaksam när folk fnyser åt att människor vill utbilda sig. Inte nog med att alltför många inte nyttjar sin kapacitet, vi behöver ju bättre utbildade människor. Vi kommer aldrig i livet kunna konkurrera med enklare jobb eller sämre skolor. På samma vis som vi inte kommer konkurrera med sämre arbetsmiljö, vilket faktiskt hör ihop.

Ju bättre utbildade vi är, desto mer vågar vi säga ifrån, desto mer törs vi ryta till om vidrigheter på jobbet. Sluta se ner på dem som kommit nån vart. I slutänden är det föraktet bara en spegel av det egna misslyckandet – ställ krav, ta en kurs, bilda dig själv i stället! Det är nyttigt och nästan alltid roligt.