Debatt
Kraven om en bättre arbetsmiljö tystnade
KRÖNIKA. En bekant suckar uppgivet. Hon har precis haft lönesamtal och årets ökning blev ett, i kronor och ören, bevis på att den som vill klättra i karriären på jobbet och få högre lön gör bäst i att hålla käften. Hon är inte en plump eller gränslös människa på något sätt, min bekanta.
Annons
Hon är en omtyckt och aktad kollega som är kunnig, hjälpsam och kamratlig på jobbet och som hyllades och lyftes upp av sin chef konstant, tills för några år sedan. Då började hon engagera sig i arbetsmiljöfrågor. Hon började ifrågasätta rutiner som inte följdes eller som var otydliga. Hon ställde frågor. Och inte bara det – hon krävde att få svar också.
För mig berättar hon hur en del kollegor först hängde på och vågade ifrågasätta de också och hur det en tid kändes som att saker höll på att hända. Men det höll bara ett tag. Sedan fick några plötsligt uppdrag med ansvar utöver det vanliga. Andra blev utvalda att gå en eftertraktad utbildning. Chefen hade förtroliga samtal med ett par kollegor för att förklara hur duktiga de var och berätta om hur långt de kunde gå, bara de hade en positiv attityd på jobbet. Ifrågasättandet tystnade. Kraven om en bättre arbetsmiljö tystnade. Ingenting hade förändrats. Allt rullade på lika dysfunktionellt som vanligt. ”Ordningen” var återställd. Kvar var bara det stämningssänkande, gnällande och klagande störningsmomentet som min bekanta då hade blivit.
På lönesamtalet fick hon höra att hon var jätteduktig och att man kunde ge henne i princip vilka utmaningar som helst för att hon klarade allt. Men hon var gnällig. Klagade mycket. Helhetsbetyget blev under medel. Löneökningen blev ett skämt.
Det var det första steget chefen tog. Nästa var att se till att de där utmaningarna slutade komma. Det tredje var att, genom att avbryta och förminska henne subtilt framför alla andra, stöta ut henne ur gemenskapen. Ingen ville vara lika obekväm som hon var. De flesta människor på arbetsmarknaden känner en sådan som hon.
Tystnadskultur gror på arbetsplatser och i organisationer som har svag och ineffektiv styrning och som inte förmår ta tillvara på de anställdas vilja att påverka sitt arbete och sin arbetsmiljö. Farligast lever hierarkiska organisationer med raka chefslinjer, hård hållning och liten eller obefintlig kontakt mellan toppen och botten. Ofta i kombination med okunskap hos linjechefer och rädsla att sticka ut.
Nästan varenda arbetsgivare vill ha och säger att man har ”högt i tak” och att det är alla anställda som, tillsammans, tar verksamheten framåt. Samverkans- och medarskapsanda framhålls alltid. Men frågan är hur många som verkligen vet vad orden innebär i verkligheten, bakom fasaden, undan de fina policydokumenten. Robert Nyberg tecknade nyligen en satirbild i tidningen Publikt. På bilden syns en person fråga en annan: ”Vad säger du om tystnadskulturen här på myndigheten?”. Den andra personens pratbubbla är tom.
Tystnadskultur märks i det som inte sägs, i det som inte hörs. Den märks i personalomsättning och i minskande lojalitetskänsla och arbetsglädje. Den märks i avstannad förändringsvilja från golvet, i dem som inte orkar mer och i dem som stöts ut efter att ha sagt ifrån. Men den märks sällan, eller erkänns ens, i ledningarna – som sitter på medlen och makten att på riktigt göra upp med den.
Missa inga nyheter - beställ Arbetarskydds kostnadsfria nyhetsbrev
