Kiss- och bajsfixeringen

Vissa ämnen undviker vi. Utanför den närmaste kretsen – familjen, äktenskapet -  pratar vi inte gärna om hur det står till i sängkammaren, fotsvamp, hårtapp … eller de där behoven vi gör oss av med på toaletten.

Men i arbetslivet råder inga sådana tabun.

Med jämna mellanrum tvingas skyddsombud larma om människor som av olika anledningar inte har möjlighet att kissa eller bajsa på arbetstid.

Jag missade ett pendeltåg i en förort till Stockholm häromsistens. Det var sent på kvällen och jag hade inget att läsa och mobilen var givetvis på väg att ladda ur. Jag fick låna el av den vänliga personen i biljetthytten. Så vi språkade om ditt och datt.

Hon berättade att det inte var helt lätt att uppsöka toaletten under arbetstid. Naivt nog blev jag chockad:

Men om du har en släng av urininfektion? Om du har ätit något som satt igång magen och behöver rusa?

Jo, det går ju bra. Men då får man allt skriva en rapport om varför man tvingats lämna sin plats.

Plötsligt ska en anställd redovisa i detalj om det mest privata.

I förra veckans nyhetsbrev ”Senaste nytt om arbetsmiljö” berättade vi om två förelägganden om människor som jobbar i hemtjänsten och är så stressade att de inte hinner kissa.

Tidigare har vi hört om om busschaufförer som inte hinner uppsöka toan eller har så äckliga bajamajor att de inte vill använda dem. Tågvärdar har bett om egna toaletter under pandemin för att slippa utsättas för smitta. Vissa kutar ut i busken under tillfälliga stopp.

Kinesiska luftfartsmyndigheten föreslog att kabinpersonalen skulle tillhandahållas vuxenblöjor för att slippa coronasmittan.

Det är något ovärdigt över den här begränsningen av människors grundläggande behov. Förmodligen finns det gott om folk på arbetsgivarsidan som också känner sig obekväma med kisskontrollen.

Vad är det som händer? Arbetarskydd kommer att återkomma till ämnet. Hör gärna av dig med erfarenheter och tips.