"En dag under rättegången mot Breivik tog jag slut."

I ett fönsterlöst utrymme under jord utspelades ett fasansfullt drama. 

Med ryggen mot oss journalister satt tre kriminella nazister, åtalade för mord. 

På bänkarna bakom: de mördade polisernas anhöriga. 

Rättegången om Malexandermorden pågick i flera månader i Stockholms tingsrätts säkerhetssal. En klaustrofobisk plats där pausutrymmet är litet och trångt, som man inte kan lämna utan att behöva gå igenom säkerhetskontrollen igen. 

När allt var över - och mördarna dömda till livstids fängelse - hamnade jag i en svacka som jag varken satte namn på eller berättade för någon om.  

Det var först många år senare, när jag träffade den mest hårdföra kollegan av alla och hon avslöjade att hon kollapsat mentalt efter rättegången, som jag förstod. 

Det var inte mig det var fel på. Jag hade varit i en arbetssituation som var övermäktig. 

Jag tänkte aldrig på mig själv, eller att jag kunde behöva stöd, bara på att skildra det som hände på ett sanningsenligt sätt. Inte skygga för något, inte försköna eller trivialisera. 

Ändå kunde inget jag skrev på djupet ta med läsarna till det oerhörda att se närbilderna på de mördade poliserna, eller mötet med deras anhöriga. 

När jag kom tillbaka till redaktionen efter en sådan dag, omskakad på djupet, sa chefen att det var viktigt att jag skrev - om den nya tv-serien som skulle börja visas i Sverige. ”Sex and the city”. 

När jag, alldeles chockskadad, sa nej, blev jag dragen i armen. ”Jo, du måste”. 

Kroppskontakten, oförmågan att förstå, banaliteten i uppmaningen - jag insåg att det jag upplevt under dagen inte hade någon betydelse alls. 

Malexanderrättegången var old news. 

Kan journalister kalla sig drabbade, när de bara står vid sidan om och skriver om människor som verkligen råkat ut för fasansfulla saker? 

Svaret på det är ja. Arbetslivet är komplext. Alla kan få svårigheter som de inte kan reda ut själva. 

En hög chef på en annan tidning sa till mig en gång att det bara är människor med personliga problem som blir utbrända.  

Och visst har somliga en sårbarhet. På min arbetsplats då fanns en tuffhetsjargong och ett förakt mot dem som ”inte pallade grejen”. 

Men min sårbarhet var min styrka. Som fick arbetsledningen att hela tiden vilja att jag skulle skriva om dramatiska och uppmärksammade händelser.  

Det blev allt svårare att få plats för empatin. 

En dag under rättegången mot massmördaren Breivik i Oslo tog jag slut. När företagshälsovården räknade ihop dem som lagt sig i mitt arbete den dagen kom de fram till 17 personer. Det var en obeskrivlig röra som inte gav plats för det som var viktigt: att skildra gärningsmannen och alla skadade och döda ungdomar och deras anhöriga. 

Några år senare, efter terrordådet på Drottninggatan, var jag tillbaka i Stockholm tingsrätts bunker. Jämfört med 20 år tidigare var arbetsmiljön otroligt kaotisk. Mångdubbelt fler journalister, och allt handlade om att publicera snabbt. 

Jag kämpade varje dag, så gott jag kunde, under krävande chefer. Då gav en annan chef plötsligt order om två andra tunga jobb, samtidigt. Det brann till i min hjärna och jag hamnade på akuten. 

Att samtidigt skriva om terroroffren, och en kvinna som stampats ihjäl i en källartrappa, var omöjligt.  

Den här gången hittade jag bra, professionell rehabilitering. Det var helt underbart att få utomstående, kloka människors syn på min situation.  

Arbetsgivarna ska sluta spekulera om sina medarbetares privata problem, eller moralisera över att man i vissa yrken ”ska tåla” svåra situationer. De bör använda sig av de beprövade tekniker som finns, när hjälp och stöd behövs. 

Det kallas god arbetsmiljö, och alla har rätt till den.