Personer med adhd kan visst bli poliser

Det förklaras med att polisarbete utförs i olika miljöer och i speciella och oförutsägbara situationer. Det ställs höga krav på de många olika beslut en polis i sitt arbete ska kunna fatta. Vidare får poliser inte ha ”medicinska hälsotillstånd eller sjukdomar som kan utlösas eller förvärras av arbetet, till exempel på grund av att man behöver ta mediciner regelbundet”.

Men den som försöker ta reda på vad ställningstagandet grundas på hamnar snabbt i ett cirkelresonemang mellan Polisen, Försvarsmakten, Rekryteringsmyndigheten och MSB – en myndighet som dessutom kallar adhd för ”psykiskt funktionshinder”. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta någon faktisk grund för det konsekventa utestängandet. Fram träder en bild av myndigheter som lite bekvämt fattar beslut på samma lösa grund och efter gammal hävd och tradition, snarare än på nutida medicinsk kompetens.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är inte hinder. Funktions­hinder är företeelser och brister som står i vägen för att alla ska kunna delta i arbets­livet och samhället likvärdigt varandra. Bristande fysiska anpassningar i arbetsmiljön är vanliga hinder. Men hinder kan, aktuellt här, också vara bristande kunskaper om olika diagnoser. Sådant kan man, tyvärr, kanske förvänta sig från mindre arbetsgivare, men när det gäller myndigheter blir de svårare att ha överseende med. Förlegade synsätt och stigma kan med fördel räknas till reella funktionshinder, eftersom de stänger stora grupper ute på ett orättvist och generaliserande sätt.

Länder som Norge, Finland, Spanien, Storbritannien och USA resonerar annorlunda. Där är personer med adhd välkomna att söka precis som ­andra. Enligt Riksförbundet Attention är många med adhd ”arbetsvilliga, enga­gerade och har driv, gillar varierade arbetsuppgifter och att arbeta ­under press, är lyhörda, har förmåga att leva sig in i andras situation, kan ­fatta snabba beslut, har förmåga att hantera krissituationer och lösa oväntade ­problem”. Det låter faktiskt som alldeles utmärkta kandidater till polisyrket.

Dessutom finns det givetvis redan ett antal poliser som har adhd, som fått sin diagnos efter att de fått jobbet, som fungerar utmärkt som poliser. Likaså finns det garanterat ett antal poliser som inte har någon diagnos alls men som inte fungerar särskilt bra i sina jobb ändå. Människor är olika och människor med adhd är olika – men trots detta och i ett land som skriker efter fler poliser, tillåts inga individuella prövningar i rekryteringen. Dörren för en stor grupp människor är stängd. Pinsamt, diskriminerande och ovärdigt ett land med så hög svansföring i jämlikhetsfrågor. Kan vem som helst bli polis? Självklart inte. Men borde fler få chansen? Självklart.

Missa inga nyheter - beställ Arbetarskydds kostnadsfria nyhetsbrev