Ditt mobilbabblande är ett arbetsmiljöproblem

Det var en ung kvinnlig expedit som berättade det, hur hon på allvar blev utskälld och utskämd för att hon faktiskt gjorde det hon var anställd för, nämligen att ta betalt i ett av våra vanligaste klädvaruhus. Där satte hon fingret på en ny sorts arbetsmiljöproblem som ökar allt fortare, nämligen den att inte se den som arbetar.

Inte bara där – jag har sett skyltar på förskolor där man ber föräldrar sluta prata i sin mobil åtminstone medan de hämtar sina barn, och hört chefer beklaga sig över hur anställda bara måste kolla sin mobil var femte minut, var tredje minut. I byggsvängen står det ständigt nån och stör arbetet med nya små filmer eller bilder som inte kan vänta till rasten. Men det värsta måste ju vara de som bara inte kan sluta prata. Om livet, om kärlek, om jobbet (nån gång), om ungar och senaste matchen – vid alla möjliga tider på dygnet.

Förr i världen var det tyst i bussar och på tåg, man brukade skämta om den tyste svensken. Så icke i dag, det är ett jädra pratande, från ytterst tidig morgon till väldigt sen kväll. Det är som om det inte får vara tyst längre. Fast man pratar ju inte med dem runt omkring, vi blir i stället en mycket ovillig åhörare till nån som tydligen tror sig vara hemma.

Det handlar givetvis om stress – när man tänker på nån måste man omedel­bart ringa, för hemma kanske man inte har tid, där är det mat som ska lagas, läxor som ska läsas, tvätt som ska vikas och förmodligen ännu mer hemsläpat arbete. Alltså tar man chansen att snacka skit med sina vänner där man ser en lucka, och då blir det gärna på bussen, i kön eller nån annanstans där man kanske känner sig friare. Tyvärr betyder det att vi runt om får vår privata sfär beskuren – jag vill surt läsa min tidning på morgonen utan att höra nån som, alltid högljutt, pladdrar om saker jag inte är intresserad av.

Just det där med volymen är mest irriterande – folk pratar som min mormor gjorde på den tiden när det verkligen var nödvändigt att tala högt i telefon med Julita, och påpekar man det har även jag fått ett irriterat ”Det här är faktiskt privat” till svar, vilket får en att häpna, för en knökfull tågvagn är knappast privat. När två såna högljudda pratare hamnar bredvid varandra blir det nästan komiskt.

Det är aldrig nån som känner sig träffad, naturligtvis. Ända till man ber dem titta på samtalstid för en vecka eller två. Där de nonchat både folkvett och trafikvett, eller blivit frustrerande oartiga i affärer eller matställen, för där är det nog värst, tror jag. Det är inte ert vardagsrum. Det är någons arbetsmiljö. Visa respekt och lägg ner luren.