”Jag blev en sån där skitjobbig aktivist”

Jag fick ju lön, typ när jag skulle få den, bortsett från den där restaurangen som jag jobbade på en sommar där lönen ibland kom när den skulle, ibland inte alls och alltid i skrynkliga sedlar i ett kuvert. Tryggt och naivt invaggad i min egen bubbla av okunskap avverkade jag olika jobb. Visst, jag kände mig lite smålurad, men jag stretade vidare. Ingen arbets­givare sa det rakt ut, men det var alltid underförstått att tusentals människor ville ha ens jobb.

Jag var nog – om jag ska försöka förklara det i efterhand – tacksam. Tacksam för att få lön, för att jag fick arbeta och för att jag, nästan i alla fall, fick ihop livet med en egen inkomst. Jag var en duktig idiot, en foglig arbetare som litade blint på att arbetsgivaren hade koll på mina rättigheter och till­godo­såg dem åt mig.

Hade jag, då, besuttit en promille av den kunskap jag besitter nu hade jag tjänat så mycket mer, blivit behandlad så mycket bättre och sluppit utföra riskfyllda arbetsuppgifter som jag egentligen inte skulle ha utfört. Men jag jobbade på ...

Det var inte förrän jag fick mitt första fasta jobb som jag gick med i facket. Jag gick en medlemsutbildning och fick lära mig det absolut mest grund­läggande: att det inte finns någon lagstadgad minimilön i Sverige, därför att fack och arbetsgivare förhandlar om minimilöner, vilket gett Sverige ett av världens högsta lönelägen. Att varenda ersättning jag någonsin haft var resultat av fackliga krav i första steget och facklig kamp i andra. Att saker som presenterats som förmåner inte alls var det, utan egentligen var precis enligt laglig lägstanivå och inte en millimeter eller ett öre mer. I princip ingenting som gynnade mig i mitt liv utanför arbetet hade tillkommit på arbets­givarens eget initiativ utan hade tvingas fram av fackliga och säkert, enligt arbets­givarna, skitjobbiga aktivister.

Sedan dess har jag skaffat mig den mest värdefulla utbildningen man kan få – den som man får genom sin fackförening och genom arbetarrörelsen. Av all kompetensutbildning jag fått i mitt yrkesliv är kunskaperna om våra rättig­heter, om arbetsrätt och arbetsmiljö, fortfarande de jag har haft och fortsätter att ha mest användning av. Jag blev en sån där skitjobbig aktivist. Det behöver inte alla bli, det är inte för alla. Men det är alldeles för många som knegar på utan koll på sina rättigheter. Det tjänar arbetsgivarna givetvis på.

Kunskap är makt och motsatsen är makt till kapitalet. Och det här är en påminnelse om att vi faktiskt aldrig fått något gratis. Inte en millimeter makt och inte en rimlig chans till drägliga villkor har vi fått utan att ha kämpat för dem.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det börjar med en själv, de ena rättigheterna och det egna engagemanget.