Debatt
Var rädd om dem som orkar lyssna
KRÖNIKA. Nåt jag lärt mig genom åren är att på varje företag, varje arbetsplats, finns det någon man kan tala med. Nån som är förstående, icke-fördömande, medkännande, ofta också en som fixar och trixar, när man mår lite visset. Inte dödssjuk utan mer hjärtesorg eller bara deprimerad, eller när man tycker att livet välter sig över en.
Annons
Då finns de där, de som alltid har en öppen dörr, eller bara tid. Ibland kan det vara en vresig typ, som arbetsledaren som alltid fräste och var sur, men som dan efter slängde fram ett papper med en beviljad ledighetsansökan som man alldeles innan fått avslag på.
Eller som kvinnan som drev tillfälligt boende för vanartiga kolleger, som alltid erbjöd en soffa, ett täcke och nybryggt kaffe med goda relationsråd. På en arbetsplats finns det nästan alltid nån som tar på sig den rollen, ibland till den milda grad att de lånar ut pengar (snacka om osäker fordran) eller missköter sitt eget jobb för att lösa andras problem.
En som alltid lyssnar på den som trasslat till sin ekonomi eller sitt förhållande, på den som alltid har problem med spriten, på dem som inte vet vad de ska göra med sina olydiga ungar, till den som – i mogen ålder – har föräldrar som drabbas av demens. Och allt däremellan, faktiskt.
Några får näring av att vara den lille psykologen, andra ser ut som Kristi lidande när man frågar (men ställer upp ändå) och någon kan säkert njuta av att få ta del av saftiga detaljer som kan förpesta både arbete och relationer länge därefter.
”Har du nån att prata med?” frågade en gång en ansvarig när mitt liv var uppochner. Den första jag tänkte på då var inte en psykolog eller terapeut, utan kollegan med mustaschen, den snälle, han som gav råd efter bästa förmåga.
Ibland vill man ju berätta, men inte för vem som helst. Vi är många som är djupt misstänksamma mot det mesta som arbetsgivaren står till tjänst med, oavsett om det handlar om att berätta att det nog egentligen gör jävligt ont i ryggen, eller att berätta att man mår rätt risigt i själen. Vem vet vad sånt kan leda till? Och då pratar man hellre med kollegerna.
Det kan slita på den som blir den mentala diskhon (som nån sa). Plötsligt bedriver man drog- och relationsrådgivning på kvällstid med lessna arbetskamrater, medan det egna hemmet förfaller, maten bränns vid och ungarna slåss. Och råden som ges kan ju variera, minst sagt. Det kan vara allt ifrån att sparka ut’na till att du ska nog ta kontakt med psykvården.
Men det viktiga kan vara att man får prata av sig, så där man gör till dem som står en närmast utan att vara närmast. Man snackar lite, och känner sig lite rakare i ryggen, lite gladare. Du är bra att snacka med, är en av de finaste komplimanger man kan få, det är inget medelålders män sprider hur som helst. Så var rädd om dem som lyssnar. Man vet aldrig när de behövs.
