Nej ni, hr-yngel, att få sparken är aldrig trevligt

De flesta har säkert haft en halv aning eller mer, men visst är det ändå märkligt att på varenda arbetsplats finns det alltid minst en, gärna fler, som lever i nån slags förnekelse ända till de ser sitt namn på papperet. Uppsägningspapperet. Sparklappen. Hur gärna de där hr-människorna gärna vill så kommer vi, som blir sparkade, aldrig att kalla det för nåt trevligare. Det är nämligen inte trevligt.

Det är inte roligt, oavsett om man har en vd som i en monitor i fikarummet beklagar läget på dålig svenska, eller en illa pressad småföretagare som har satt sig själv i evig skuld i sin kamp för att överleva, och det ändå gick åt helvete.

Jag vet, som sagt, för jag har blivit sparkad ett par gånger. Övertalig. Konkurs. En personalare skulle ha mig att säga att jag var ”entledigad” och sen tjafsade vi i säkert fem minuter hon och jag om jag var det, eller sparkad. Sånt mår man inte heller bra av.

I synnerhet inte när de sen, när man skrivit på det förbannade papperet, blir uppmanad att nu visa lite go och stamina (samma personalare) under de fyra veckor jag ändå skulle vara tvungen att jobba. Vi har inte arbetsfri uppsägningstid i byggbranschen utan man förväntas vara på jobbet och producera precis som förut, tills sista dagen. Det Jättestora Byggföretaget drog dessutom en timme på mig sista dagen för att jag samlade ihop mina grejor före klockan fyra. Tack för den.

Nu tror jag inte man kan göra det här så jädra snyggt. De flesta av oss vill ha den där tryggheten som nu blir undanryckt, och då spelar det ingen roll om det står rader med coacher – åh, dessa coacher – som ska hjälpa till med nytt jobb, ny utbildning. Det man har i huvudet är lån och semester och villan och grabbens nya cykel, för så är det bara.

De här hr-ynglena har fått lära sig det här. Man ska bomullas in, det ska tas med silkesvantar, och det är nog bäst det, för det kan vara på bristningsgränsen för rätt många. I synnerhet när man är 58 år och aldrig jobbat nån annanstans än på Ericsson. Att nån däremot erbjuder en docka föreställande valfri chef och ett slagträ har jag aldrig hört talas om, men det står er fritt att sno den idén. Tendensen jag sett över tid är att den som får sparken blir argare och argare, nämligen.

Det samlas grupper på nätet, man skvallrar om överbetalda och usla chefer som minsann fått stanna, och jag kan förstå att man inte vill möta den arga pöbeln öga mot öga. Ändå måste ju nån göra det, men då kan man ju outsorca det på nån stackare som ska sitta där och möta det oresonliga hatet i ögonen hos den som blivit av med jobbet.